Jag står i valet och kvalet att åka till Israel. Senast jag var där blev det krig. Det var obehagligt. Jag minns känslan när flyget lyfte från Tel Aviv. Lättnad. Men också skuld över att lämna släktingar och vänner i sticket. När jag berättade om mina känslor fick jag höra att det är mer synd om folket i Gaza. Det är ju helt riktigt. Invånarna i Gaza var och är mer utsatta än befolkningen i Israel.
Sedan dess har den humanitära situationen i Gaza förvärrats. En återuppbyggnad har försvårats, inte minst på grund av den egyptiska och israeliska blockaden. Därför är det rätt att vidta åtgärder för att på sikt häva blockaden. Men när det gäller politiska aktioner mot just Israel finns det anledning att vara försiktig. Hatet mot Israel – som judisk idé och statsbildning – tenderar att överskugga omsorgen om palestinierna.
Vid flera tillfällen har jag sympatiserat med protester, men backat när jag sett den ensidiga kritik och det ohämmade hat som riktas mot Israel. Jag blir nedstämd av att mötas av banderoller och sjalar med kartan över ett Storpalestina, där Israel inte finns. Jag blir rädd för människor som skriker Jihad och svartmålar Israel, men tiger när Hamas och Hizbollah tar till våld.
Israels skarpaste kritiker finns på vänsterkanten och bland radikala muslimer. De har länge krävt att Israel ska isoleras. Det är en strategi som till viss del varit framgångsrik. Israel är förvägrat rätten till medlemskap i flera internationella organisationer. Israeliska akademiker hindras delta i konferenser och israeliska idrottsmän isoleras.
Också organisatörerna bakom Ship to Gaza uppmanar till bojkott. Men varför ställs inte samma krav på Egypten? Inte ett ord om Egyptens blockad av Gaza. Inte heller låtsas man om att Israel lämnade Gaza 2005 i hopp om att få fred. I stället avfyrades tusentals granater över södra Israel. I sitt första fria val valde Gazaborna en regering som vill utplåna den judiska staten. Kan invånarna i Gaza helt frånsäga sig ansvar för den utveckling som följde efter valet av Hamas?
Den hårdförda kritiken mot Israel präglas också av dubbelmoral. Svenska Hamnarbetarförbundet utlyser blockad mot last från Israel, men har uppenbarligen inga problem med att hantera varor från länder där mänskliga rättigheter kränks och ockupation råder. Det samma gäller Konsumentföreningen Väst som vill bojkotta israeliska produkter.
Varje år publicerar Amnesty International och Freedom House listor över länder som brister i respekten för mänskliga rättigheter, pressfrihet och demokratiska val. Åtskilliga länder som till exempel Saudiarabien, Kina, Marocko, Kuba, Pakistan, Ryssland med flera ligger långt före Israel. Ändå är Israel det land som förefaller vara mest avskytt bland européer. Det visar en ny studie från universitetet i tyska Bielefeld från december 2009.
Nästan hälften av de tillfrågade lever med vrångföreställningen att ”Israel bedriver ett utrotningskrig mot palestinierna”. Nästan lika många menar att ”det är förståeligt att människor inte gillar judar”. Resultatet är nedslående och visar med all tydlighet att det finns ett samband mellan israelkritik och antisemitism. Det finns således skäl att se upp för det förtäckta hat som kan gömmas under till synes fredligt sinnade aktioner.
