Konstnären Lars Vilks är ingen hjälte på yttrandefrihetens barrikad. Demokratins hjältar reser sig för att utmana makten. Alltså är Dawit Isaak en hjälte.
Lars Vilks har tecknat profeten Muhammed som rondellhund och visat att han törs förolämpa den muslimska minoriteten i Sverige. Han sparkar nedåt.
Dawit Isaak höll upp sin penna mot maktens kulsprutor. Han utmanade uppåt och får nu ta emot maktens sparkar.
I debatten om Vilks rondellhund råder en betydande förvirring.
Lars Vilks har yttrandefriheten på sin sida. Han har rätt att vara tarvlig. Han får kränka vilka religiösa känslor han vill. Yttrandefrihetens gränser markeras av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp. Vilks är inte i närheten av dessa gränser.
Men yttrandefriheten innebär också att jag och andra får säga att Lars Vilks beter sig som en skitstövel. Vi får spekulera i vilka syften han kan tänkas ha. Detta är inte att inskränka Vilks yttrandefrihet.
Lars Vilks har även den konstnärliga friheten på sin sida. Han får teckna sin rondellhund precis hur han vill. Om den är smaklös hör inte hit. Våra museer är för övrigt fulla av beundrad konst som började som smaklösheter.
Men den konstnärliga friheten har sin motsvarighet i kritikens frihet. Att beskriva Vilks rondellhund som smaklös är inte att inskränka den konstnärliga friheten.
Lars Vilks ville provocera. Han lyckades. Självklart skall Vilks ha samhällets skydd mot vettvillingar som överfaller honom och försöker bränna ner hans hus. Men att han nu är brottsoffer gör honom inte till yttrandefrihetens martyr.
Vi skall försvara yttrandefriheten – och försvara Lars Vilks. Men bland yttrandefrihetens hjältar platsar han inte.