Axén kom till Gais 2009 och inledde med att upprepa fjolårets tabellplacering – en elfteplats. Året efter slapp man med knapp marginal kval och slutade på en 13:e plats. Men så, 2011, lossnade det plötsligt ordentligt och Gais knep en imponerande femteplats – och blev bäst i stan.
Vad hände egentligen där?
– Dels var det ju att vi fick in Wanderson och Omotoyozzi sent på det fönstret, och så började Alvaro Santos komma i form. Och så hade vi fått spela ihop laget, vi hade inte behövt sälja massa spelare. Så vi hade kontinuitet och det gör väldigt mycket. Och det är inte speciellt svårt att träna bra lag.
Gais var helt enkelt så bra då?
– Absolut. Vi var jättebra och vi hade bestämt att vi skulle spela för fullt vid oavgjort. Vi skulle inte vara som Gais kanske hade varit lite innan, att man är nöjd med kryss utan vi skulle gå för det hela tiden. Och vi hade bara tre, fyra kryss, säger Axén, som i dag tränar Örebro SK.
"Fantastiska människor"
Han blev snabbt populär bland supportrarna som uppskattade den rättframma stilen, musikintresset – och den offensiva spelstilen. Något i Axéns personlighet och Gais klubbkultur gjorde att det sa ”klick”.
– Ja, det tycker jag väl. Jag var såklart inte omtyckt av alla, men av väldigt många. De allra flesta jag träffade i Gais var fantastiska människor och de brann verkligen. Det var kulturen, musiken, inställningen till fotboll – alla saker föll på plats. En jätte-jätterolig tid i mitt liv.
Skiljer sig Gais från andra klubbar?
– Jag tror att alla klubbar är speciella på sitt sätt, men jag flyttade från Örebro till Göteborg och jag hade ju läst på historien.Jag försökte lära mig mycket innan jag kom dit … men sen var det liksom ännu bättre än vad jag hade kunnat läsa mig till. Och som jag är person så passade det väldigt bra med allting som var där. Och sedan blev avslutningen jättetråkig där vi inte drog åt samma håll.
Ja, bara ett halvår efter jättesuccén lämnade Alexander Axén klubben efter en infekterad konflikt med ledningen. Gais hade slutat vinna och skulle det året sluta överlägset sist i serien med bara en vinst på hela säsongen.
– När man kommer femma så vill folk att du ska göra andra saker och det blev mycket spekulationer. Så det blev ett tråkigt avslut, men jag fick ett fantastiskt mottagande. Jag flyttade ju hem och då kom fyra gamla ordföranden för Gårdakvarnen hem till mig på frukost och lämnade över hälsningar och såna saker. Och sedan har jag hållit kontakten med en del av dem under hela tiden. När vi slog Blåvitt förra året så fick jag 35, 40 sms att vi hade gjort deras dag.
Men vad var det som plötsligt inte funkade 2012?
– Jag ville ju ha en djupledsgående forward, men fick inte in det. Sedan hade de redan bestämt att de ville ha in Thomas Askebrand som tränare. Det var så mycket påtryckningar från sponsorer och supportrar att de kände sig tvingade att förlänga med mig fast det egentligen inte ville. Det tror jag är den faktiska sanningen.
Men det var ditt beslut att lämna?
– Ja. Det gick inte att vara kvar. När inte ledningen gillar dig, vad fan ska du göra? Och att jag inte fick den forwarden jag ville ha gjorde att vi visserligen spelade bra, men vi gjorde inga mål. Vi hade ett bra försvarsspel, men då började man prata om att ta in Roland Nilsson för att styra upp vårt försvarsspel och då kände jag att då hade det gått för långt. Så då valde jag att hoppa av.
Den tuffa tiden och det abrupta avslutet tog hårt på Axén. Trots stödet från supportrarna så säger han sig ha lärt sig en läxa efter tiden i Gais.
– Nu är det svårt eftersom jag tränar laget i min hemstad, men jag kan säga att nästa klubb jag tränar ska jag försöka att inte lägga ner så mycket hjärta i som jag gjorde i Gais. Det tog väldigt mycket stryk. Jag vill vara 100 procent professionell och jobba hårt, men jag kanske tolererade en del saker bara för att jag gillade alla runt omkring. Det kanske försämrade min arbetssituation, om du förstår vad jag menar.
Men att du la ner så mycket hjärta låg kanske också bakom succén 2011?
– Jo, det är klart att det är så, men när du ger så mycket av dig själv så är det lätt att det blir andra saker än att vara professionell. Om du tänker på supporterskapet så är det väldigt lite nyanserat efter en match, det är känslor och det brinner och pyr i skallen och fan, man är förbannad eller jätteglad. Som tränare måste man vara lite mer analytiker och se på de faktiska sakerna istället för att åka med i de här känslorna.
Så om du summerar din tid i Gais?
– Det var väl som Gais är: rock n’ roll. Det var lite upp, det var lite ner, lite allt möjligt kan man säga. Men det var en fantastisk tid i mitt liv och jag träffade väldigt många fina människor i och runt Gais.
Ditt starkaste minne?
– Det är när vi vinner mot Blåvitt 2011. Fredrik Lundgren hade inte varit med om så mycket roliga saker för han hade varit skadad. Nu fick han vara med och den glädjen jag såg i hans ögon och det han utstrålade ända från presskonferensen och hela dagen efter … det gjorde att jag nästan kände att … nej, det går inte att förklara. Jag var så glad för hans skull och för så många andras skull. Och att komma före de andra i Göteborg, det var ju som ett SM-guld för oss. Och att se Fredrik där när matchen var slut, det var toppen på allt.
Vilken spelare var viktigast för dig under tiden i Gais?
– Det är ju lätt att säga Wanderson, men jag hade fyra kaptener som jag jobbade väldigt, väldigt nära. Dime Jankulovski, Kenneth Gustavsson, Fredrik Lundgren och Jonas Lundén. De betydde otroligt mycket i den resa jag hade med Gais. Fantastiska människor och bra spelare.
Följer du Gais nuförtiden?
– Ja, absolut. Nu tycker jag att de börjar få fason på det, de har absolut ett lag för topp fem som de själva säger. Men sedan är det små marginaler och det gäller att vara skadefria och få avstängningar i rätt lägen. Men de borde absolut vara med och slåss däruppe.
Kan du tänka dig att träna Gais igen en dag?
– Det är klart att det finns ju där. Det var en rolig tid med fantastiska supportrar och Gaisgården är ju fantastiskt mysig. Så det skulle vara kul nån gång.
Kan Gais bli topp fem i Sverige igen?
– Alla lag som är födda på 1800-talet tar sig alltid tillbaka. Jag är helt övertygad om att Gais inom kort kommer att spela i allsvenskan. Men däremot för att bli topp fem, då måste man få in mycket ekonomi i dag. Det är det som styr, och alla lag blir bara rikare och duktigare på att dra in pengar på saker. Så det är den stora nöten att knäcka. För att komma topp fem i dag krävs det 70 miljoner och uppåt.
Både Gais och Öis har varit nära att gå under – men är kvar.
– Ja, exakt. Det är det som är grejen med de här 1800-talslagen. Det finns något där som aldrig försvinner. Till slut kommer de alltid tillbaka.
