Konstnären Joseph Beuys må ha varit en av initiativtagarna till det tyska miljöpartiet Die Grünen. Men det är ändå först på senare tid som natur och ekologi på allvar börjat framstå som ett av konstens angelägnaste ämnen. Perspektiven och angreppssätten skiftar, klimatförändringarna bidrar med en apokalyptisk fond, stadsodlingar och alternativa livsstilar undersöks. Världsekonomin blir ett med vädret.
När nu tre unga svenska konstnärer på Göteborgs konsthall tar sig an temat så är det utan höga tonlägen, hållningen är snarare eftertänksam och reflekterande. Gränsen mellan kultur och natur ritas och beträds och ritas om, ibland melankoliskt, ibland lekfullt. Kristian Berglunds lösryckta förtorkade gren på golvet blir först som skugga på väggen läsbar: never surrender, skriver skuggan, en uppmaning som också kan låta hotfull. Hans stora, blinkande maskrosfrön svävar i lokalen, som om själva världsrymden anföll i form av dessa envisa överlevare.
Det har blivit en tilltalande, luftig utställning, skön att vistas i. I stora salen breder Linn Lindströms installation System ut sig, ett gigantiskt stilleben med nära tvåhundra kastanjer och ekollon i lika många vattenfyllda glaskärl, spirande, döende eller redan döda. I hörlurar kan man ta del av hennes journal över insamlandet, besökare som vill råda bot på trädens ”nuvarande rotlöshet” är välkommen att vid utställningens slut adoptera ett träd och ”jordfästa” det, mot att karta och beskrivning lämnas. Denna nerviga och ytterst ömtåliga gränsdragning mellan liv och död är det som gör konst av detta odlingsprojekt, men också den säregna kombinationen av individuell lidelse (jag var nära att skriva mani) och förhoppningar om en kollektiv omsorg. Den stora, på samma gång prunkande och vissnande gravhögen i samma sal är Caroline Mårtenssons verk Transition, där visserligen ingenting begravs förutom de kasserade prydnadsväxterna själva. Ett mäktigt monument över något så odramatiskt som det ständiga svinnet i den kommersiella handeln med blommor och växter.
Denna bransch, som Mårtensson har egna erfarenheter av, brukar inte ens den mest ekologiskt medvetne konstnär ägna många tankar. Den utgör inget hot, bär inte på något drama, representerar bara den ljumma affärsmässiga domesticeringen av det vilda. Just därför ligger det något både listigt och rörande i Mårtenssons fotografiska och noggrant namngivna och etiketterade porträtt av begonior, Begoniaceae, en växt så vanlig och hemtam att den i viss bemärkelse blivit osynlig. Jag kan tycka att en upplysning som finns i konstnärspresentationen på hemsidan hade förtjänat en plats i själva utställningen: arten begoniaceae består av två släkten, varav en är endemisk och endast förekommer på Hawaii! En fantasieggande konstrast mellan det lokala och det massproducerade, över hela världen spridda.
.
Ämnet
Natur och ekologi har börjat framstå som ett av konstens angelägnaste ämnen. Linn Lindström, Caroline Mårtensson och Kristian Berglund tar sig an temat på Göteborgs konsthall.
Skribenten
Mikael Olofsson är konstnär och kritiker i GP. Skrev senast om Vanessa Baird på Konstmuseet.
