Jag älskar mitt jobb, tycker att det är givande och gillar verkligen att kunna göra skillnad. Men vilken orättvisa som skiner igenom när de som inte är insatta i vårt arbete ska bestämma.
När antalet personer med demenssjukdom på enheten är alldeles för högt skapar det oro. Det gör det även när vi som personal är alldeles för få för att kunna räcka till och när det måste tummas på livskvalité och att få en meningsfull vardag.
De som blivit sjuka har inte valt att bli sjuka, inte valt att behöva bo på ett boende, inte valt vem som ska ta hand om dem.
Du behöver bara gå till dig själv. Tänk den maktlösheten. Så fruktansvärt utsatt man är som sjuk och då, än mer, som demenssjuk.
Vi går på knäna, det gjorde vi redan innan pandemin. Så jag ber alla som har möjlighet att höja sina röster för vård och omsorgspersonalen och för de vårdbehövande. Ensam är inte stark. Någonting måste göras nu!
Susanna Mateus Gloria