De pratar om oss. De planerar för oss, de bedömer oss och de avslår oss. Ingen vill vara oss. De har synpunkter på vad vi måste göra för att komma vidare. Vad vi måste sluta eller börja med, vad vi måste förbättra. Vi har problem, och vi måste förändras för att leva upp till samhällets krav. Vi är ett samhällsproblem.
De kallar till kartläggningsmöten, de hinner inte med oss, de tar in och betalar konsulter, de datoriserar bort oss, ibland säger de fel namn på oss och vi förväntas bemöta dem med respekt. Vi ska stå i kö, vi är tvungna att blotta vår ensamhet, våra smärtor och vi får inte ta det personligt. Vi ska få etiketter för att kunna få vara som vi är. Vi får mediciner för att kunna fungera. En del självmedicinerar. Vissa gör allt.
De instiftar samverkansorgan för att vi inte ska falla mellan stolarna, de återkopplar inte och låter oss falla mellan stolarna. De utvärderar oss – konstant – och utarbetar teorier om oss. Distanserar sig genom att tro att teorierna är sanning. Att etiketterna och diagnoserna säger vad vi är och vilka de möter.
För varje ny handläggare ska vi berätta den delen av vår historia vi helst inte vill leva i.
Vi ska genomgå tester för att de ska få våra tillkortakommanden bekräftade. Vi får olika koder i systemet och blir placerade i olika projekt. Namnen på projekten ändras vid regeringsskifte, projekten är desamma. För varje ny handläggare ska vi berätta den delen av vår historia vi helst inte vill leva i. Det är en stor omsättning på handläggare. Det är samma berättelse.
De gör upp tidsplaner för när vi ska vara funktionella. De låter oss aldrig glömma var vi befinner oss. Vi ska tåla att bli misstrodda. De behöver vakter för att skydda sig från oss. De kan få löneförhöjning när de avslår oss. De kan göra karriär genom att avslå oss.
De glömmer att vi också är betydelsefulla för samhället. Och VI glömmer att vi är betydelsefulla. Vi är betydelsefulla för deras politik, inkomst och självkänsla, betydelsefulla för våra vänner och betydelsefulla för våra familjer.
Tack till alla er som väljer att balansera utanförskap med värdighet. Tack till alla er som trots att ni inte är en ”framgångssaga”, eller en person som har lyckats omvända ett misslyckande till en framgång, ändå väljer att älska er själva villkorslöst, detta trots att ni inte lever upp till samhällets krav.
Ni är en tillgång!
Elisa