Vi behöver prata med de bortglömda männen

Det är jävligt knepigt för alla karlar och snubbar, killar, gubbar, hunkar och typer – you name it – när allt de får höra är beteende-kritik, skriver Petr Chadraba.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en egen insändare? Mejla till: friaord@gp.se. Vill du svara eller har du synpunkter på en insändare? Använd samma mejladress och ange vilken insändare det gäller.

ANNONS
|

Medan Johan Bävmans Swedish Dads, en serie av storformat fotografier som porträtterar svenska pappalediga män, fortfarande turnerar runt i världen, dödar andra svenska pappor i dagsljuset kvinnor som de haft en slags relation med.

Europeiska jämställdhetsinstitutet har några gånger i rad utsett Sverige som vinnare i jämställdetsindexet, något som säkert till en viss del kan anses en seger som Sveriges feministiska politik bidragit till, inte minst via Jämställdhetsmyndigheten, sitt trogna språkrör och vars arbete enligt deras hemsida omfattar ”frågor om inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. I grunden handlar jämställdhetsarbetet om att omfördela makt och resurser för att uppnå målen.”

ANNONS

Hur dessa mål speglades i SVT:s direktsändning av Göran Lamberts privata smutskastande presskonferens, eller för den delen Soran Ismails tv-porträtt där komikern visar sina ledsna ögon medan det är dödstyst om kvinnorna som anmält honom är svårt att lista ut.

Samma svårigheter med att förstå målen upplever jag när jag lyssnar på både verksamma och ej längre verksamma poliser i en podd med pastakungen Paolo, där prostituerade kvinnor reduceras till en produkt.

Jag tror att de flesta män förstår vilka de inte ska bli, vart de inte ska gå och hur de inte ska yttra sig.

Jag anar att myndighetens insatser liksom missar en viktig målgrupp.

Det är jävligt knepigt för alla karlar och snubbar, killar, gubbar, hunkar och typer – you name it – när allt de får höra är beteende-kritik.

Det är slut med machomanligheten, äntligen. Men ni vet väl hur det ser ut när man hugger av huvudet på en tupp? Det stackars djuret springer runt ett bra tag i dödskramp medan blodet färgar allting och alla närstående rubinrött.

Jag tror att de flesta män förstår vilka de inte ska bli, vart de inte ska gå och hur de inte ska yttra sig. Men finns det någon som kan ge råd om vad vi bör göra istället?

Jag tror vi måste börja prata med de bortglömda männen.

Petr Chadraba, skribent, författare, kommunikationsstrateg, socialdemokrat

ANNONS

(Författaren identifierar sig som man)

ANNONS