Det är skrämmande att föreställa sig yrkeslivet för de av era kollegor som verkar i totalitära stater, att behöva skräda sina ord, att riskera livet för att sprida ljus över viktiga händelser, alternativt vända kappan för maktens vindar. Det är den bild som ofta åberopas vid tal om länder som Ryssland, Kina och Polen. Fascismen, hoten mot demokratin och mot mänskliga rättigheter. Men ni talar om det, och står därmed upp för de av era kollegor som fängslats eller försvunnit, för demokrati och frihet.
LÄS MER:Assange får överklaga dom om utlämning
En västerländsk journalist och visselblåsare avslöjar krigsförbrytelser begångna av en västerländsk supermakt. Nu riskerar journalisten utlämning till just denna supermakt. En supermakt vars ledning och säkerhetstjänst hade, enligt uppgifter, planerat att kidnappa och eventuellt döda journalisten i fråga. Minns Jamal Khashoggi. Journalisten riskerar att sitta 175 år i fängelse, kanske i isolering, i en demokrati.
Och ni är tysta.
LÄS MER:20 saudier åtalas för journalistmord
Tysta under ett skeende som kan få långt gångna konsekvenser för vad demokratiska stater kan göra med obekväma journalister. Jag känner en desperation och något som liknar skam, över vad som framstår som konformism. Är frågan osexig? Är ni rädda för att stämplas som foliehattar? Hjälp oss som bryr oss om detta förstå varför ni inte finner det viktigt. Det finns många bland er som fortfarande är riktiga journalister ut i fingerspetsarna. Gör er hörda!
Joar Torbiörnsson