När jag växte upp under 1960 och 70-talen var vi flickor och unga kvinnor inte rädda för att vistas i offentliga miljöer. Vår tillvaro präglades inte av otrygghet och en rädsla för överfall eller sexuella trakasserier.
Även mina döttrar, som växte upp på 1980 - och 90-talen, rörde sig relativt obehindrat utomhus även på kvällarna. För mina tre barnbarn som är flickor, är rörelsefriheten i dag starkt begränsad . Vissa ställen i Göteborg kan de inte gå i närheten av ens när det är ljust. Ska de röra sig utomhus får de ofta hämtas och lämnas av föräldrar eller anhöriga.
I den Nationella trygghetsundersökningen uppger 42 procent av unga kvinnor i åldern 20-24 år, att de väljer en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av att de känner sig otrygga. Av Brås statistik framgår att antalet anmälda våldtäktsbrott mot barn (0-17 år) har ökat med tjugo procent från 2009 till 2017.
Varför förs ingen diskussion om hur det är för flickor och unga kvinnor att växa upp i Sverige i dag?
Med tanke på det stora genomslag som metoo-rörelsen fick med all rätt, är det svårt att förstå det ointresse som präglar frågan om flickor och unga kvinnors trygghet. Dessa grupper är ju knappast mindre skyddsvärda än de vuxna kvinnor som metoo-rörelsen vände sig till, snarare tvärtom. Det handlar om en hel generation som känner otrygghet och får sin rörelsefrihet inskränkt i det offentliga rummet.
Varför är det ingen som reagerar på detta svek och var är alla feminister?
Mormor och feminist