Med våra erfarenheter från våra barns skolgång påstår vi att våra folkvalda politiker skiter i barnen. Vi föräldrar har så låga förväntningar på skolan att vi inte längre tror att de ska lära sig det som står i skolplanen. Vår enda önskan är att dagarna ska vara uthärdliga. Men inte ens det erbjuder skolan idag.
Vi hade våra barn i en stor kommunal grundskola i centrala Göteborg. Tre helt vanliga barn.
I mellanstadiet rådde anarki. Under en skoldag tittade hälften av eleverna på Netflix eller spelade spel på sina chromebooks, några kröp på golvet, en elev gjorde heil Hitler, några blev utslängda ur klassrummet och försökte sen forcera dörren med våld och läraren blev mobbad.
Under möte med rektorn lade hon huvudet på sned och bad oss kontakta våra folkvalda politiker, det fanns inga resurser i skolan. Inte ens efter att barnen klev i blod i korridoren efter ett våldsamt bråk. Ett av barnen slutade gå till skolan. Ett annat kom ofta hem storgråtandes: ”jag orkar inte, mamma.” Det tredje barnet uppvisade inlärningssvårigheter varpå specialpedagogen sa: ”Jag råder er att byta skola. Den här skolan är inte bra.”
Det var en panikartad situation. Skolbyte var nödvändigt.
Genom en otrolig tur fick alla barnen plats på en mindre friskola. I början var allt bra. Tills den bistra verkligheten kom ikapp.
Det är stökigt i klasserna. Ett barn har hög frånvaro, men skolan förringar problemet. Inte ens när barnet får en NPF-diagnos agerar skolan. Barnet förblir hemma.
Ett annat barn kommer hem gråtandes igen ”Det är så stökigt, mamma.” Det tredje barnet kan fortfarande inte läsa, men det är bara föräldrarna som oroar sig, inte skolan. Barnen är slutkörda och förtvivlade.
Vart ska våra barn ta vägen? De är tre av tusentals med liknande historier, och Göteborg har ingen plats för dem, trots att skollagen gäller alla barn.
Politiker, hur långt ska det behöva gå? Hemmasittande elever och sjukskrivna lärare och föräldrar för att skolan tillåts vara kaos. Ni skiter i våra barn – när ska ni sluta göra det?
Två oroliga mammor