Ni som med stor bävan sett hur högtiden närmat sig och önskat att den fort ska gå över, kan jag trösta med att när ni läser detta, är påsken över och ni överlevde ytterligare en storhelg.
Sociala medier ropar ut hur lyckat allt ska se ut och ångesten stiger i takt med scrollandet på telefonen. Men varför är det jobbigt? Vad förväntar vi oss?
En hemlös stannade mig och frågade om jag jobbar i kyrka. Jag svarade ”Öh, nej”. Personen sa att det inte var någon @%*#$ idé att försöka bli en bättre människa: ”Ingen vill lyssna eller orkar bry sig om mig”. Jag svarade att det inte var rättvist, jag stod ju där och hade inte bråttom iväg. Personen svarade ”Jag tänkte inte så. Du stod för nära så jag såg inte, förlåt”.
Kanske är det så att vi inte ser, precis som med storhelgen, vad vi har för att vi redan innan har bestämt oss för vad vi ska se.
Jag sa till personen, att jag varje dag efter detta kommer att stanna upp och se vad jag har, våga lita på att det håller, innan jag väljer att dra slutsatser. För jag är helt övertygad om att det bästa ligger framför. Jag möttes av ett tack och ett leende. Det gjorde min dag.
Antima Linjer