Under min senaste helgpromenad nåddes jag av en insikt. När jag som vanligt flanerade längs med huvudstråken i vår en gång så vackra stad, där i Vasagatans allé mellan den (för mig) tvivelaktiga nattklubben Excet och det ansedda Röhsska museet stannade jag upp och såg mig omkring.
På ena sidan en slafsig skylt, på andra sidan två majestätiska lejon! När min stadsvandring tagit mig till Vasaplatsen blev jag stående ännu en gång. Lejonen utanför universitetsbyggnaden var om möjligt ännu storslagnare! Men när jag sedan gjorde misstaget att vika av mot Kapellplatsen fylldes mina ögon i stället av tårar. Botanico?! Att se restaurangen var som att känna hur den sista spiken slogs in i stadens kista.
Jag vet inte hur vi ska vända den här fruktansvärda utvecklingen, men en sak är säker: Till dess att vi lyckas stå emot tidens brutalistiska betongmassakrer av allt som är vackert för öga och själ, till dess kommer våra stolta lejon att leva under en ständig hotbild. Utan dem förlorar vårt stadsvapen sin mening och vi vår göteborgska identitet.
Greger
