Jag är bestört. Arg och uppgiven på samma gång. Förundrad över att någon eller några chefer på HR-avdelningen i regionen står redo att inte bara omkullkasta hela min tillvaro utan också rasera intensivvården i stora delar av regionen. Deras beslut riskerar livet på de svårast sjuka i behov av kompetent personal för den avancerade vård vi bedriver.
Jag har jobbat på Sahlgrenska sjukhuset sedan 1989 och på thoraxintensivavdelning sedan 1993, alltså över 30 år! Varför? För att det är en fantastisk avdelning där jag som erfaren iva-sjuksköterska med hjälp av poängmodellen får möjlighet att påverka hur jag arbetar och blir belönad för den obekväma arbetstid som följer med jobbet. I poängmodellen blir jag väl kompenserad när jag jobbar extranätter och kvällar för att verksamheten behöver det, till exempel när det opereras akut eller uppstår sjukluckor.
Jag jobbar nyårsnätter då andra är hemma och skålar i champagne, för att ta hand om Gustav 53 år gammal som begränsats i sitt liv efter lång tids lungsjukdom och nu fått nya lungor.
Jag jobbar julaftonskvällar då andra sitter hemma och tittar på Kalle Anka och äter julmiddag, för att ta hand om Amanda 28 år som efter att ha fött sitt första barn drabbats av en så svår hjärtsvikt att hon är beroende av mekaniskt cirkulationsstöd.
Jag jobbar midsommaraftonskvällar, då andra äter sill och dricker nubbe och dansar kring midsommarstången, för att ta hand om Arne 67 år som precis haft en andra hjärtinfarkt och opererats akut för förträngningar i kranskärlen.
Jag övervakar bland annat blodtryck, syresättning, blödning i dränage och urinproduktion för att uppmärksamma minsta förändring tidigt och kunna agera snabbt. Jag hanterar avancerad utrustning. Jag ger livsviktig medicin, tar blodprover, ger omvårdnad. Jag tröstar, ger uppmuntran, svar på frågor till både patienter och deras anhöriga.
Tacken? Över 10 000 kronor mindre i månaden (!) från och med årsskiftet. Vem ska då ta hand om Gustav, Amanda och Arne? Inte jag.
Anette Kaspersen
