Sveriges statsskuld har på drygt 30 år minskat från ganska besvärande 70 procent av BNP till nuvarande försvinnande låga 30 procent. Det är ett ihärdigt statsfinansiellt gnetande som sedan 90-talet fört Sverige från den europeiska statsskuldstoppen till den absoluta botten. Den som är satt i skuld är som bekant icke fri, men det finns också gränser för när snålandet börjar bli destruktivt. Mycket talar för att vi nått dit nu.
Samtidigt som statskassan sväller blir läget uti kommuner och regioner alltmer ansträngt. Av det skälet kommer flertalet kommuner höja skatten under nästa år. Faktum är att den genomsnittliga skattehöjningen om 13 öre är den högsta på nio år, där 24 kommuner klubbat höjningar på så mycket som 50 öre eller mer. Det är i första hand den härjande inflationen som på allvar sätter avtryck, men även långsiktigt och strukturellt en allt tyngre välfärdsbörda som kommuner och regioner har att hantera. Utöver kommuners och regioners tilltagande finansieringsbehov, hukar hushållen under ett av Europas tyngsta skuldlass vilket många blivit smärtsamt medvetna om i nuvarande räntemiljö. Till saken kommer också, att svensk infrastruktur inte bara är underhållsmässigt eftersatt utan också i behov av uppgradering och energiomställning. Ovanpå detta ligger Sveriges skattetryck fortfarande över EU-genomsnittet med endast sju länder före. Detta, i kombination med en allt fetare statskassa, talar för att svensken är överbeskattad vilket inte gagnar någon.
Regeringen bör ta intryck av sin egen långtidsutredning som alldeles nyligen föreslog att statsskulden gott kan höjas till 40-50 procent av BNP, och att ett underskottsmål om 0,5 procent av BNP införs. Fortsatt statsfinansiell puritanism tjänar ingen, och ändamål att lägga pengar på saknas som sagt inte.
Sivert Aronsson, Majorna
