På sjukhusets akutmottagning sitter många som väntar på att bli omhändertagna av läkare. De flesta har ont, några blöder. Hastigt omplåstrade av sjuksköterskorna försöker de uthärda. De har väntat i timmar och väntrummet fylls hela tiden på med fler skadade och sjuka.
Sen blir det en konstig stämning. Ingen blir inropad på en lång stund, inga dörrar öppnas. Så här är det ju på akuten, tänker nog de flesta tålmodigt. Det kommer ju in akuta fall som de måste prioritera, vi ser ju ambulanserna.
Till sist öppnas äntligen en dörr och det står en läkare i väntrummet. Han säger att tyvärr måste han informera om att han för tillfället är den ende läkaren på akuten. Väntetiden kommer att bli lång för alla. Troligen till efter midnatt, eventuellt till morgonen. En kollega kommer in vid åttatiden på morgonen. Sedan tillägger han att bedömningsrummen på akutmottagningen redan fulla av patienter som han ännu inte hunnit träffa. Slutligen berättar han att han är den enda läkaren som kommer vara i tjänst på hela sjukhuset. Hela natten.
Han råder de patienter som kan att åka hem och återkomma dagen efter.
Han råder de patienter som kan att åka hem och återkomma dagen efter. De som behöver hjälp kommer att få hjälp men det kommer att dröja många timmar, kanske till morgondagen.
Då reser sig människorna i väntrummet, går fram till läkaren, ber om råd. Och det kan han inte ge dem, det förstår alla. Det är ju inte hans fel. Han står ändå där och försöker svara på frågorna från förtvivlade människor.
Plötsligt känns det inte verkligt längre. Samlingen av skadade och sjuka människor med kryckor, bandage och rullstolar – runt en ensam läkare som gör det bästa han kan – är surrealistisk.
Amerikansk sjukhussåpa? Ett samhälle lamslaget av oväder? Nej, Mölndals akutmottagning lördag kväll den 19 oktober 2019.
Duggregn