Som nittonåring anlände mamma till Borås en sen kväll på 1960-talet för att som så många andra från länder som Jugoslavien, Grekland med flera arbeta inom textilindustrin. Efter att Sveriges arbetsförmedling ansökt efter personal i nuvarande Kroatien så lämnade mamma en mycket fattig tillvaro för ett nytt hemland.
Redan morgonen efter ankomst började hon arbeta, men snart insåg hon att hon aldrig skulle lära sig kulturen genom att bo med personer från samma land eller arbeta inom ett företag där svenska inte användes av hennes medarbetare. Först flyttade hon in i en annan lägenhet innan hon lämnade Borås för Göteborg. Aktivt letande efter arbete som servitris fick hon snart arbete efter arbete. Det gavs inte henne av någon annan utan hon sökte själv upp möjligheterna och information.
Och häri ligger skillnaden mot Sverige i dag där det av alltför många förväntas att möjligheter och arbete ska serveras för dem i stället för att de tar eget ansvar och går ut och skapar möjligheterna.
I alltför många sammanhang pratas det om flyktingar och invandrare i tongångar som om de inte är mer kunniga än dagisbarn som behöver handledas in i allt, få serverat arbete som passar deras nivå och så vidare. I verkligheten pratar vi om vuxna fullt kapabla individer som kan lära sig språk och hitta arbeten, om de själva vill.
Det behöver inte skapas arbeten för denna grupp eller utveckla sfi utan vad som behövs är att sluta servera allt på silverfat och få individer att ta ansvar för sin egen utveckling. Man behöver ställa krav för att utveckling ska ske. Mamma lärde sig flytande svenska på ett år på grund av att hon dedikerat ville lära sig språket snabbt. Hon gick aldrig arbetslös. Hon fick bostad på egen hand.
Hon är inte ensam.
Vad som behöver ske är att man slutar servera allt på silverfat till den grupp som förväntar sig att så skall ske utan visa vägen och ge information om hur de ska skapa sin egna liv. För i slutändan är det ingen annan som bär ansvar för hur ens livet utvecklas och vad man gör med det utan en själv.
Maria