På kort tid har vårt uråldriga sätt att hälsa och visa närhet på ett märkligt sociologiskt sätt drastiskt förändrats, skriver insändaren.
På kort tid har vårt uråldriga sätt att hälsa och visa närhet på ett märkligt sociologiskt sätt drastiskt förändrats, skriver insändaren. Bild: Adam Wrafter/SvD/TT

Ska vi armbåga oss fram hädanefter?

Människan är ett flockdjur och utan närkontakt, hudkontakt och samvaro dör något inom oss, skriver Christer Nilsson.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en egen insändare? Mejla till: friaord@gp.se. Vill du svara eller har du synpunkter på en insändare? Använd samma mejladress och ange vilken insändare det gäller.

ANNONS

President John F Kennedy f. -17 tillstod som vuxen att ”min mamma har aldrig någonsin hållit om mig och kramat mig. Aldrig! Aldrig!” Det var då det, och många med Kennedy fick nog inte heller några kramar (eller pussar) av sina föräldrar – tidsandan var sådan.

I dag råder pandemi. I semiologins (teckenlärans) dramaturgi /kan/ska/bör/vill/ man inte kramas, eller kyssas, av helt andra skäl.

På kort tid har vårt uråldriga sätt att hälsa och visa närhet på ett märkligt sociologiskt sätt drastiskt förändrats. Armbågen har alltid ansetts vara en negativ kroppsdel i talesätten: att ha vassa armbågar, att armbåga sig fram, att bjuda in med armbågen, etcetera.

ANNONS

Dagligen ser vi på tv hur makthavare med ett generat leende nuddar varandras armbågar eller stöter sina knogar mot varandra som det intimaste sättet att hälsa. Att skaka hand är uteslutet. Att kramas, otänkbart. Kindpussas, ve och fasa!

Vi behandlar varandra som om vi vore spetälska, håller avstånd och undviker naturlig mänsklig kontakt.

Hur många har inte i kassakön eller matbutiken fått en ilsken väsande reprimand: ”du står för nära mig!” Vi behandlar varandra som om vi vore spetälska, håller avstånd och undviker naturlig mänsklig kontakt.

Betydelsen av detta ska inte underskattas. Människan är ett flockdjur och utan närkontakt, hudkontakt och samvaro dör något inom oss. Isolering och ökande främlingskap leder till mental ohälsa, ökad alkohol-och droganvändning och tyvärr – ökad självmordsbenägenhet.

Handslaget har en lång och betydelsefull historia. Från antika texter vet vi att det använts åtminstone sedan 500-talet f. Kr. som hälsning eller bekräftelse på en affärsuppgörelse. Vårt språk signalerar i dag en fredlig avsikt ”att ta den utsträckta handen”.

Att vägra skaka hand här i Sverige upplevs som asocialt eller fientligt beteende. Hur frustrerande är det då inte att vi inte längre ”får” eller vill skaka hand med varandra?

Christer Nilsson, historiker, författare

LÄS MER:"Ett år av barndomen som satts på paus"

LÄS MER:Våld och ångest – så drabbas barn i pandemin

LÄS MER:Hur påverkas barnen av att inte kunna träffa mor- och farföräldrar?

ANNONS