Intresset och engagemanget hos den enskilde göteborgaren är uppenbart för att Sjömanskyrkans sociala och kulturella verksamheter kan leva vidare, i någon form, gärna med utveckling i tidsandan så att dörrarna kan hållas öppna för göteborgarna.
Den säkraste garanten för den utvecklingen är Göteborgs stad som ägare. Staden söker och behöver utveckla ”sociala arenor”, som stadskansliet och Senior Göteborg uttryckt i sina utredningar, på grund av den ökande gruppen med äldre.
Försäljning på den privata marknaden kan ge ett högre pris, men då är risken större att den sjöhistoriska miljön förändras och att tillgängligheten för göteborgarna till Sjömanskyrkan försvinner.
Försäljning på den privata marknaden kan ge ett högre pris, men då är risken större att den sjöhistoriska miljön förändras och att tillgängligheten för göteborgarna till Sjömanskyrkan försvinner, även om löften om annat kan ges.
De eventuella planerna på en spårvagnsförbindelse med Hisingen kräver kanske dessutom ett ägande av fastigheten Sjömanskyrkan av Göteborgs Stad i framtiden. Om Sjömanskyrkan nu säljs ut privat kanske Göteborg Stad framöver tvingas betala ett betydligt högre belopp än idag.
Det är rimligt att utkräva ett ansvar av Stiftelsen Sjömanskyrkan att sälja till ny ägare som garanterar att den interiöra miljön bevaras, så långt det är möjligt, och att verksamheterna och den sociala och kulturella traditionen, som stipulerades redan i donationen som lade grunden för fastighetens byggande 1954, kan fortleva i någon form även om det förnyas.
Ett rimligt krav är också att fastigheten hålls tillgänglig för den göteborgska allmänheten även i framtiden. Därför är det svårt att se någon annan än Göteborgs stad som ägare.
Peter Örtwall, socialarbetare och flitig besökare på Sjömanskyrkan