Jag hade två byxor som var trasiga och som länge legat oanvända i garderoben. Det fanns två val att göra, antingen slänga dem och köpa nya eller lämna in till skräddare för lagning. Jag valde det senare alternativet och kom att reflektera en del över olika konsekvenser för de två valen.
Genom att låta en skräddare laga klädesplaggen får en svensk medborgare möjligheter att utöva sitt yrke och kunna leva ett bra liv. Hen betalar också skatt som kommer mig till godo. Hade jag i stället köpt nya plagg från till exempel H&M eller Lindex skulle det bidragit till ett accepterande av slavliknande arbetsvillkor i låglöneländer.
Att en (troligtvis) kvinna inte har råd med mat till familjen, inte tid att umgås med sina barn och inte ekonomiska möjligheter att skicka dem till skolan – hur går detta ihop med att med gott samvete driva ett företag vars existens vilar på omänskliga arbetsvillkor?
I en artikel i GP (5/8) beskrivs hur Lindex vd har lyft företaget. De odrägliga anställningarna i Bangladesh nämns bara kort, tycker jag. Hur kan vi som konsumenter så lättvindigt vara en del av denna ojämlika värld?
Globalt sett har fabriksarbetarna som syr eller tillverkar våra varor inte fått ett bättre liv än de som strejkade eller emigrerade från Sverige för 150 år sedan. Problemet är att vi inte med egna ögon ser de hemska arbetsmiljöerna. Snälla konsumenter, börja tänka över era konsumtionsval och ställ jobbiga frågor till företagen!
Ida Heinö Djurovic
LÄS MER:Hållbart mode är också att sömmerskor kan leva på sin lön