Efter nästan ett dygn på akuten fick pappa komma till en avdelning och fick behandling, men dagen efter inskrivningen skulle han plötsligt skickas hem enligt avdelningsläkaren – då utan någon vårdplanering och utan garanterad trygg hemkomst, skriver insändarskribenterna.
Efter nästan ett dygn på akuten fick pappa komma till en avdelning och fick behandling, men dagen efter inskrivningen skulle han plötsligt skickas hem enligt avdelningsläkaren – då utan någon vårdplanering och utan garanterad trygg hemkomst, skriver insändarskribenterna. Bild: Bertil Ericson / TT

Ovärdig behandling av vår pappas sista tid i livet

Väl i väntrummet på akuten fick jag besked om att jag som alla andra ska ta en nummerlapp. Till en svårt cancersjuk döende man? skriver insändarskribenterna Två systrar.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: friaord@gp.se

ANNONS
|

Jag sitter hos min pappa på hans hospice under hans sista timmar i livet. Vi har trots allt haft en fin tid tillsammans sista tiden av pappas sjukdom. Men jag tänker på hans kamp de sista veckorna, allting som hänt. Pappa fick besked i oktober om sin skelettcancer och behovet av palliativ vård. Vi pratade mycket om hur han ville ha sin sista tid. Vi hittade på saker som han tyckte om att göra, åkte till havet, och var tillsammans med hans hundar och min syster.

Vården kring pappa har varit det sorgliga i detta. Pappa blev kopplad till palliativa teamet genom Sahlgrenska, och vi tänkte att de skulle erbjuda trygghet för honom. Pappa har även en svår synskada som gör honom extra sårbar.

ANNONS

Efter julhelgerna blev pappa sämre och jag bodde med honom i hans lägenhet då han inte klarade sig själv. Det var då jag upptäckte att den trygghet som vi tänkt oss inte fanns. Pappa hade flera fallincidenter i hemmet då han slog sig illa och fick besök av läkare, han fick en svår urinvägsinfektion och blev så förvirrad att han inte var kapabel att larma.

Han var rädd och ropade efter hjälp från sängen. Hemsjukvården skulle inte komma förrän fyra-fem timmar senare och där låg pappa ensam utan möjlighet att få kontakt.

Vi fick höra att jag inte skulle ringa ambulans utan att han skulle ha de bättre hemma. Men att se pappa lida och inte få den vård han behövde var till slut ohållbart. Så jag begärde ambulans – som vi fick vänta på i sju timmar, till jag till slut jag med pappa själv i min bil.

Väl i väntrummet på akuten fick jag besked om att jag som alla andra ska ta en nummerlapp. Till en svårt cancersjuk döende man? Efter nästan ett dygn på akuten fick pappa komma till en avdelning och fick behandling, men dagen efter inskrivningen skulle han plötsligt skickas hem enligt avdelningsläkaren – då utan någon vårdplanering och utan garanterad trygg hemkomst.

ANNONS

Efter en hård kamp från vår sida fick han stanna och blev kvar på Sahlgrenska en månad tills han fick plats på ett hospice.

Vården där fungerade mestadels bra men även där har vi haft flera incidenter som känts otrygga för oss och pappa. Ett exempel är när jag och min syster åkte iväg en timme för att äta lunch. Vi sa till och ansvarig sköterska om att han nu var ensam och behövde extra övervakning. När vi kommer tillbaka en timme senare sitter pappa förvirrad, ensam och ledsen i en rullstol. Då har han, svårt sjuk och medtagen, tagit sig upp ur sängen själv för att leta efter oss.

Jag kontaktar sköterskan som sitter tillsammans med tre andra i rastrummet och hon svarar ganska nonchalant att de inte har vak och att de glömt larmet i hans rum som ska varna om han går upp själv, vilket är anmärkningsvärt då han redan haft en fallincident och skadat sig på hospicet.

Vi ifrågasätter medmänskligheten och varför en så sjuk man som är närmast blind och inte klarar av att larma efter hjälp med sitt armband lämnas helt ensam.

Alla fina som arbetar i vården och ser människan betyder så oerhört mycket och jag vill ge en kram till flera som arbetar på hospicet för all omvårdnad av pappa.

ANNONS

Men vi vill också lyfta vikten av att se människan, både i patienten och i de anhöriga. Om pappa inte haft anhöriga som kämpat för honom skulle han avlidit ensam hemma i sin säng, det är inte värdigt ett välfärdssamhälle.

Två systrar

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS