En regnig, gråkall, novemberkväll var jag på väg till biografen. Sent ute kryssade jag mellan vattenpölarna. Då såg jag plötsligt ett brunnslock framför mig som rörde sig. Jag stannade till och stirrade. Då höjde sig brunnslocket och ett par ögon stirrade på mig i mörkret.
”Tjeenare mannen”, sa en röst och nu skymtade jag ett mansansikte också med det rostiga locket som en basker på huvudet.
Med långt kolsvart rufsigt hår och sminkad svart runt ögonen såg han riktigt ruskig ut.
”Du kompismannen, du hjälpa mig upp, va”, sa han och sträckte upp armarna. Jag lyckades dra upp mannen och tillsammans lade vi tillbaks locket över brunnen.
Då hördes polissirener i fjärran. Mannen stelnade till, gav mig en kram och försvann som en avlöning. Polisbilen kom närmare och jag gick ut i gatan för att hejda den. Bilen stannade och körde ned sidorutan. De lyssnade på min berättelse om locket och mannen. Passageraren vände sig mot mig med orden:
”Det låter som det är Alice Cooper du fiskat upp ur brunnen men det är inte honom vi letar efter”.
Såg polisbilen försvinna med blåljus och sirener och funderade om Alice Cooper verkligen kan prata svenska? Missade skräckfilmen men fick en kram av Alice Cooper i stället. Alltid något.
Jocke Glad