Min mamma lärde mig som barn att man inte ska ljuga. Livet har lärt mig att det som skiljer en stor människa från en ynklig människa är inte om man gör fel eller misstag - för det gör alla människor, ofta, igenom hela livet. Det som kännetecknar en stor människa är om man vågar stå upp när man gör fel eller om något går fel, att stå upp för det som är rätt och stå upp för att sanningen ska få råda utan rädsla för konsekvenserna. Det är att vara en stor människa, att ha kurage och att vilja ha ett bättre samhälle.
När jag gick i skolan fanns det alltid en viss sorts barn som aldrig vågade erkänna när de gjorde fel. Dessa barn var otroligt osäkra innerst inne. Det spelade ingen roll vad som hänt eller hur "fel" de hade agerat, de försökte alltid hitta på lögner och undanflykter så länge de kunde komma undan med det.
Nu har vi en grupp människor som sitter på höga myndighetspositioner men som beter sig som osäkra, lögnaktiga barn, som av rädsla för sanningen och för att bevara sitt ansikte utåt försöker ljuga sig fram, eller möjligen leva i förnekelse i tro att "om jag ljuger tillräckligt mycket så kanske dom tror på det jag säger ", trots att alla andra barn står i en ring runt och vet att de ljuger och att de bara gör bort sig.
Lika lite som man kan lita på ett litet barn som ljuger känner nog ett växande antal medborgare att man inte kan lita på dessa myndighetspersoner.
Polismyndigheten beklagar att människor i utsatta områden inte har förtroende för polisen. Hur ska vi kunna få ett bättre samhälle när människor tappar förtroendet för den myndighet som ska upprätthålla lag, ordning och trygghet? Att återfå ett förtroende är ingenting man kan beställa. Det får man bara på ett sett - att vara ärlig, att stå upp för det som är rätt. För de anhöriga och boende på Öckerö kommer det som drabbat dem, att 33-årige Gustav sköts ihjäl av polis, att vara ett stort, infekterat och oläkt sår om inte myndigheterna står upp för vad som gick fel och ber om ursäkt.
Bekymrad samhällsmedborgare
