Jag jobbar på på socialkontoret Norra Hisingen och i min arbetsbeskrivning som socialsekreterare ingår bland annat utredningsarbete. Min uppgift är att kartlägga barn och ungas behov, föreslå eventuella insatser och sen på nära håll följa arbetet med insatserna. En spännande och utvecklande arbetsbeskrivning som ligger långtifrån verkligheten.
Budget, effektivisering, korta insatstider, avslag och smarta mål – det är slagord för den nya tidens barnavård. Tiden när man arbetade förebyggande är förbi. Vi släcker bränder.
Vi handläggare våndas, oroas och funderar över hur beslutet ska förmedlas till familjen, allra främst barnet.
Även om utredningsarbete fortfarande ingår i arbetsbeskrivningen är det allt som oftast ett spel för gallerierna. Vår delegation och vårt handlingsutrymme försvann för längesedan och beslutanderätten har flyttats allt längre och längre upp, till längst upp i hierarkin där både erfarenhet och förankring i verksamheten saknas. Vi vet att vi inte får bevilja några insatser och de insatser vi beviljar behöver ständigt ses över, omformuleras, förändras eller tas bort. Vi handläggare våndas, oroas och funderar över hur beslutet ska förmedlas till familjen, allra främst barnet. Barnet som kanske kom till socialtjänsten med förhoppning om hjälp att förändra sin hemsituation.
Sjukskrivningarna skjuter i höjden hos personalen samtidigt som vi får till oss att vi behöver se oss om efter annat om jobbet är för tufft. Personal varslas utan förankrade grunder och tystnadskulturen ligger tjock som en dimma över hela kontoret. Där oron för repressalier påverkar möjligheten att vara transparent kring situationen både gentemot ledning och klinter.
Det är fördärvligt rent ut sagt och skit att en överskriden budget ska påverka barn och familjer med faktiska behov. Uppgiven, utmattad, ledsen och mycket oroad kring utvecklingen på Norra Hisingen ser jag min nu om efter annat. Jag kan bara hoppas att nästa handläggare får bättre förutsättningar.
Oroad socialsekreterare