Ännu en dag till och från jobbet. Att ta cykeln är förbehållet de som vill dö i dag. Med Lisebergspirr i magen passeras Södra Allégatan vid den enda övergången från Haga. Efter det har vi – cyklister, fotgängare, cykelbud, elsparksåkare och barnvagnar i alla riktningar – 15 meter på oss att leka hela havet stormar eftersom nästa passage, Norra Allégatans cykel- och gångbanor, är ritade precis tvärtom.
Nu är vi vakna, mission accomplished!
Mer adrenalinhöjande inslag väntar. På väg mot den ”tillfälliga” bron mot Rosenlund görs några lerigt värdiga kast-med-medelålders-kropp mot det kilometerlånga planket, när cyklister och fotgängare i två riktningar genomför morgonens dödsföraktande koreografi på minimalt utrymme.
Men ännu väntar den gräddiga tonartshöjningen. På den eviga tillfällighetsbron skriker plötsligt en dov mansröst från ingenstans, undrande ”vem som går över hans bro”.
Magi! En morgontrött pappa tappar sina Willyskassar och börjar springa, en snabb cyklist svajar till och en farmor förvandlas till en stenstod av fasa.
Nu när både morgnar och eftermiddagar mörknar är den dåligt upplysta bron – en kongenial plats för stadsmiljöförvaltningen att genomföra otrygghetsskapande projekt på – särskilt uppskattat av ensamgående kvinnor.
Att ingen kan se lappen om trollprojektet med inspelad mansröst i ”Bor någon under bron?” bland andra byggaffischer ger den där livsförhöjande, febriga känslan av plötsligt överfall.
Nio timmar senare väntar lyckan: samma tour de otrygghet på hemvägen.
Kom igen Göteborg, det måste finnas fler insatser som gör oss göteborgare mer i vägen, vilse i pannkakan och rädda. Kanske ett strömförande stängsel utmed Västlänkenplanket som kan chocka igång en sömnig kontorsarbetare? Eller en linbana över kanalen där man spänner fast dagisbarn i utgångna karbinhakar?
Håll oss på tårna, älskade stad.
Centralstimulerad
