Mobbning enligt mig är:
Något som envist riskerar att klamra sig fast och tynga den utsatta i olika delar av livet under en lång tid framöver.
När du kommer på dig själv med att skämmas över att mobbaren just skrikit ett fult ord om dig rakt över hela skolgården, eller när du funderar över vad du ska säga hänt dina nya skor som doppats i skolans toalettstol tidigare under dagen. Ja, då är du dessvärre mobbad.
Att man inte vill vara mobbad är naturligt, ofta förnekar man det.
Det gjorde också jag. Mina skor dribblades/sparkades likt en fotboll i skolans korridor. De hamnade till slut i papperskorgen. Jag blev även inlåst på skolans toalett.
Jag levde länge i förnekelse, men det blev uppenbart att jag bröts ner mer för var dag som gick, först och främst inför mig själv. Senare blev det tydligt för andra – tänker då främst på "vuxenvärlden" – att jag faktiskt inte mådde så bra.
En termin senare kraschade jag rejält, skolvägrade även totalt. Jag hamnade på Barn- och ungdomspsykiatrin.
Minnet från den stunden var – misslyckande, men samtidig en stor lättnad.
Lyckades stegvis komma tillbaka till skolmiljön. Gillar egentligen att studera.
På gymnasiet läste jag en kurs vid namn "Etik och livsfrågor". Kursen gick ut mycket på att man skulle fundera mellan skillnader på olika etiska begrepp och när vi kan använda oss av dem i vardagliga situationer.
Jag minns starkt ett exempel som vi sattes inför. Det handlade om att agera eller att inte agera vid mobbning. Just att inte agera kan nämligen också ses som ett agerande beroende på situationen. Då har man tagit det "aktiva" beslutet.
Malin Jönsson