I solgasset mitt på Vasagatan utanför Betlehemskyrkan ligger det en medelålders man med en filt över sig och lumpor runt honom. På kaféerna fikar folk som vanligt. Trafiken är livlig med tutande studentbilder och många gående. Ingen tycks ta notis om den hemlöse.
När jag på 1900-talet arbetade inom socialtjänsten hade vi omedelbart tagit kontakt med mannen och hjälpt honom till någon form av boende.
Min tjugoårige afghanske vän flydde till Sverige 2015 sedan hans släkt utplånats och den ende kvarvarande, en farbror, tvingat in honom i en jihadistskola. Här har han just tagit studenten samtidigt som han jobbat heltid de senaste två åren. Han hade blivit utlovad helårsanställning men sveks. Nu har han fått avslag på sin asylansökan och också på sin arbetsansökan trots att en ny arbetsgivare erbjuder fast heltidsarbete. Han är hazar och shia som talibanerna inte anser vara riktiga muslimer och utsätter för massakrer.
Före 2015 hade han självklart fått uppehållstillstånd – om inte annat så av humanitära skäl. När nu flertalet partier anslutit sig till Sverigedemokraternas flyktingpolitik ska han skickas till en plats där han aldrig varit och inte har några kontakter i.
Hur snabbt kan anständigheten försvinna i politiken? Är solidaritet med hemlösa och flyktingar bara ord vid högtidstal utan innehåll i verkligheten? Är humanitet bara en tunn fernissa som skalas av när reaktionens vindar blåser?
Jan Molin