Stadsbiblioteket står stängt, som ett stort stumt frågetecken mitt i staden. I sitt beslut skrev kulturnämndens ordförande Ann Catrine Fogelgren att ”läget är akut” och att “vi behöver göra allt som står i vår makt för att minska smittspridning, rädda liv och minska trycket på sjukvården”.
Det innebär tydligen att bomma igen stadens största och luftigaste bibliotek medan övriga bibliotek hålls öppna. Dessa övriga (mindre) bibliotek tvingas nu dessutom öppna datorer och kopiatorer, som har varit stängda för att minska antalet besökare på biblioteken. Folk kommer att stå och trängas och köa för att göra utskrifter och kopior – samtidigt som anslagen på väggarna skriker ut budskap som ”håll avstånd” och ”endast korta besök”.
Och för oss anställda, är inte läget akut för oss? Är inte vår hälsa viktig? Vi kommer återigen att tvingas hjälpa folk vid datorer och kopiatorer, och tro inte att det går att hålla några två eller ens en meters avstånd. Cheferna talar om strikt självbetjäning, en önskedröm. Tänk er en person som har stått i kö i en timme för att skriva ut ett dokument men får problem, inte kan logga in, eller något av tusen andra problem, och möts av en bibliotekarie som vägrar att röra sig utanför diskens trygga plexiglas.
Vi kommer att möta mängder av sådana personer. Vad är farligast – att följa med, hjälpa till och riskera att smittas av viruset, eller stå på sig och ta emot folks irritation och vrede? Kanske kan Ann Catrine Fogelgren svara på det?
Kanske kan hon också förklara hur det kan vara ”akut” och ett sätt att ”rädda liv” att hålla Stadsbiblioteket stängt samtidigt som det är av största vikt att mitt lilla stadsdelsbibliotek fylls av köande människor. Jag väntar nyfiket!
Trött bibliotekarie