Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hjälp mina gamla föräldrar att få prata med varandra

Äldreboendet måste hjälpa min 90-åriga mamma att få ha kontakt med min 95-åriga pappa, skriver signaturen

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Döm om min förvåning då mamma idag ringde mig och gråtande berättade att en chef på äldreboendet hade ringt henne och beklagat sig över att hon ringde så ofta att hon blockerade inkommande samtal från läkare, leverantörer och internsamtal, skriver insändarskribenten. Bild: Pontus Lundahl/TT
Döm om min förvåning då mamma idag ringde mig och gråtande berättade att en chef på äldreboendet hade ringt henne och beklagat sig över att hon ringde så ofta att hon blockerade inkommande samtal från läkare, leverantörer och internsamtal, skriver insändarskribenten. Bild: Pontus Lundahl/TT

Min 95-åriga pappa fick i februari 2020 plats på demensavdelningen på i Göteborgs stads regi. Han var inte demenssjuk men behövde hjälp med förflyttning och tvagning. Han spelade schack, löste korsord och spelade enklare spel – men denna avdelning med elva platser var den enda det fanns plats på.

För mamma, 90 år, har det inte varit lätt att ensam bo kvar i huset och sköta allt själv, utan hjälp av hemtjänst på grund av pandemin. Hon har hållit sig strikt i avskildhet för att kunna hälsa på sin man några kilometer bort och som många andra lidit stort när pandemin har förvägrat henne att träffa sin man. Nu är det helstopp.

Tio månader på en demensavdelningen där ingen annan boende kan föra ett samtal gör att man snabbt förlorar sin förmåga att kommunicera och man blir snabbt trött. Igår orkade pappa prata i fyra minuter innan han somnade.

På grund av tidigare hjärtinfarkter och sjukdomar är pappa inte vaken så ofta, så mamma har med tiden funnit ut att 11.30, precis innan lunch, är en bra tid att få prata med honom. Han kan föra samtal i tio minuter, sedan somnar han. Nästa tid är 18.00, efter maten finns en god möjlighet att tala med honom innan han bäddas ner för natten.

Mamma har i avsaknad av att träffas försökt ringa på dessa tider – ofta är det upptaget men ibland kommer hon fram och då svarar personalen som tar telefonen till pappa som då får greppa den för att prata med mamma. Tio månader på en demensavdelningen där ingen annan boende kan föra ett samtal gör att man snabbt förlorar sin förmåga att kommunicera och man blir snabbt trött. Igår orkade pappa prata i fyra minuter innan han somnade.

Till boendets försvar ska sägas att en vissa i personalen själva tar luren och ringer till mamma när de ser att pappa är vaken så att de två får sina tio minuter av kärleksfullt samtal.

Detta är självklart frustrerande för både mamma och pappa. Döm om min förvåning då mamma idag ringde mig och gråtande berättade att en chef på äldreboendet hade ringt henne och beklagat sig över att hon ringde så ofta att hon blockerade inkommande samtal från läkare, leverantörer och internsamtal.

En del i personalen tyckte inte heller att daglig kontakt var nödvändig och min mamma ombads att köpa en mobiltelefon till pappa för att kunna ringa när hon ville. Det var som en örfil för min mamma som bröt ihop och bad om ursäkt för att hon trakasserat personalen på boendet. Att pappa inte själv kan greppa om och svara i telefon hade chefen missat.

Jag undrar hur svårt det kan vara att skaffa en extra telefon som de boendes familjer kan ringa till? Det är så trist att en sådan liten besparing kan ställa till sådan här lidande för både de boende samt för deras anhöriga.

Till boendets försvar ska sägas att en vissa i personalen själva tar luren och ringer till mamma när de ser att pappa är vaken så att de två får sina tio minuter av kärleksfullt samtal. Vad annat kan vara viktigare för pappa än dessa 10 minuter?

En ledsen, men hoppfull son.