Som en tupp satt han där på lördagsförmiddagen, på ryggstödet till bänken vid busshållplatsen, med fötterna stadigt mitt på bänkytan där min gamla granne senare ville sitta i väntan på bussen till centrum. Hon orkar inte stå så länge längre.
Som en byracka skällde han efter mig, efter att ha ifrågasatt mina rättigheter när jag vänligt påpekat det olämpliga i att ha smutsiga skor på bänken. Bänken blir lerig och min gamla granne har en ljus kappa.
Som en borstbindare svor han över mig, medan jag tyst önskade att våra föräldrar hade på samma sätt prioriterat respekt, omtanke och ansvar för det gemensamma i mycket större omfattning än nu verkar vara fallet. Min gamla granne skulle fått en smärre chock och rodnat av skam för sin medmänniska om hon hört orden.
Må vi aldrig ses på en anställningsintervju, för du, om du mot förmodan skulle läsa detta, har nog du i princip försatt dina chanser att bli anställd av mig.
Medmänniska
LÄS MER:Det stör göteborgare på spårvagnen – så ska du agera
LÄS MER:I Sverige skäms man inte ens över att knuffa till en synskadad