Läser replikerna från ”En pappa som skulle gjort detsamma” och ”Nisse Hult”, angående inlägget från ”En mamma”. Ett inlägg där hennes 17-åriga dotter var den enda på bussen som stod upp mot en grupp 14-åriga pojkar som trakasserade en 11-årig flicka.
Skulle ni verkligen tycka detsamma om det var er dotter på bussen?
Skulle ni inte vilja att någon vuxen hade civilkurage att säga nej om er dotter råkade ut för detta? Alla vi vuxna måste säga nej till barn som beter sig på detta sätt. Och när ett barn har civilkurage att säga nej måste vi stå bakom och stötta det barnet. För en 17-årig tjej är fortfarande ett barn. Även om en ung kille på 25 år med stora muskler hade ställt sig upp behöver vi stå bakom honom. Ju fler vi är som säger nej desto starkare blir vi i samhället.
Det spelar ingen roll om det är en tjej eller en kille. Spelar ingen roll om det är fega män eller fega kvinnor. Det handlar inte om ”jämställdhet”. Vi vuxna måste ha modet att säga ifrån. Tillsammans kan vi stå upp mot en grupp pojkar, som i detta fall.
Ja, en man sade ifrån och blev skjuten till döds. Det är fruktansvärt och sorgligt. Men vill vi verkligen att våldet ska segra? För tystnaden är våldets vän. Att vända bort blicken, att gå åt andra hållet. Vill vi att pappans död ska få mening? Låt oss ta upp kampen där han lämnade den. Och det kan börja med att stå upp för en 11-årig flicka på bussen.
Stina (en kärring som alltid står upp och säger nej)