Det ska sparas mångmiljonbelopp nästan överallt. Nu är det kulturen i Göteborg som inte har råd. Speldags hotas av nedläggning och gamla och sjuka förlorar sin glädjekälla, musiken. Flera bibliotek går samma väg. För att inte tala om sjukvården. Barn- och äldreomsorgen drabbas. Men mest av allt drabbas svenska folket.
Hur har vi blivit så fattiga? Vi uråldriga, som snart levt en livstid, har varit med om verkliga ”nödår”. Kriget i vår barndom, som hotfullt mullrade långt in över landets gränser. Kristid, ransoneringar, halvsvält, potatisåkrar i stadens parker, bombskydden, svarta rullgardiner, utländskt flyg över våra gränser, minsprängningar, omkomna sjömän, krigshot.
Sjukvård, kultur och drägliga livsvillkor måste få kosta, som de alltid gjort.
Sedan några fridens år och strax därpå Koreakriget, Vietnamkriget, kriget på Balkan, krig runt hela Jorden.
Men vi överlevde, här i vårt fredliga land. Och aldrig har vi varit så fattiga som samhället verkar vara nu. Det ska sparas överallt, ner på svångremsnivå. Hur blev det så?
Förtog vi oss i övermod och satsade för mycket? Pengar som nu måste sparas in?
Knappast. Sjukvård, kultur och drägliga livsvillkor måste få kosta, som de alltid gjort.
Nej, det är girigheten som har tagit över. Allt ska löna sig och gå med vinst. Räknenissarna regerar samhället. Vi vanliga medborgare får betala priset. Folkhemmet ligger i ruiner.
Ingrid Wirsin