Replik
Fortfarande, 2020, tenderar diskussion om EU mest att handla om ja eller nej till EU. Det är som om kampanjen från folkomröstningen 1994 aldrig tar slut. Ett inlägg i den andan gör Sivert Aronsson i en artikel på Fria ord 19 juli, som har rubriken ”EU är det bästa vi har”. Ett typiskt exempel på EU-vän med alltför okritisk syn på hur EU styrs.
Passiv attityd
För när ska vi börja arbeta med EU på ett aktivt sätt? Hade vi haft lika passiv attityd i inrikespolitiken hade man avfärdat all kritik mot politiska beslut med att ”riksdagen är det bästa vi har”.
EU är oerhört viktigt för oss européer. Jag instämmer till fullo med kravet att vi måste ha ett starkt EU. Det har blivit allt svårare för små länder att ensamma hävda sina intressen i en värld med tuffa utmaningar.
Därför är det tragiskt att EU hittills haft ett så snedvridet fokus. För mycket på sådant som länderna bättre skulle ha klarat av själva, för lite på de stora gemensamma frågorna. Man har omhuldat heliga dogmer som jordbruksstöd och regionalstöd. En blytung byråkrati, som utmärks av sitt bisarra arbetssätt, som flytten av EU-parlamentet mellan Bryssel och Strasbourg som varje månad utförs av ”historiska skäl”.
Jordbruksstöd och coronapaket
Brexit är en av många katastrofala konsekvenser av EU:s förda politik. Vi börjar redan ana vilka krafter som stärkts efter Storbritanniens utträde. Vi ser det i det nyss landade coronastödet på 750 miljarder euro, ett projekt som verkar handla om något helt annat än pandemins verkningar. Att spika så gigantiska åtaganden för kommande generationer utan att bättre förankra det hos medborgarna är ett brott mot de demokratiska grunderna. Det görs i skenet av att det råder en akut situation. Men de verkligt akuta åtgärderna i spåren av pandemin vidtas redan av medlemsländerna.
Flera av de så kallade vinnarländerna i coronapaketet är visserligen hårt drabbade av pandemin, med sina stora turistsektorer. Men vi talar inte om fattiga länder, här finns stora välbeställda grupper. Sverige har ett omtalat högt skattetryck, även för svagare grupper. Då känns det förfärande orättvist att behöva lämna bidrag till länder med lägre skattetryck och kanske sämre skattemoral. Det är inte så vi bygger ett starkt EU.
Ingemar Bengtsson