Populist är ett politiskt skällsord, folklig är däremot en komplimang. Skillnaden kan te sig subtil men är ändå avgörande för politikerns handlande.
Den senaste tidens uppblossade debatt om gängkriminalitetens utbredning och tilltagande brutalitet visar att Sveriges ledande politiker vare sig är populister eller folkliga. I detta fall till folkets och samhällets förfång. Det är sorgligt och rent av förödande att det skulle dröja enda tills nu för Stefan Löfven att erkänna kopplingen mellan ohanterligt stor migration, bristfällig integration, utanförskap och kriminalitet. När alla andra såg det, många drabbades och åtskilliga påpekade det så höll Löfven och entourage emot, säkert av rädsla för att populiststämplas.
När väljarna ser en verklighet medan politikerna vidhåller en annan uppkommer ett ofrånkomligt trovärdighetsglapp som i förlängningen utgör ett faktiskt demokratihot. Detta glapp tenderar dessutom så småningom ändå att fyllas av just populister, som därvidlag anses folkliga.
Oavsett etikett är politikens uppgift att tjäna väljarna och samhället, eftersom all makt trots allt utgår från folket. Misslyckas den med det så står populisten redo att ta över, och kanske lika bra det.
Sivert Aronsson, Göteborg