Efter att ha hört uttrycket ”kroka arm med” några gånger så har det slagit mig hur kroppslig den inrikespolitiska debatten har blivit.
Regeringen har fått foten, nu gäller det att kunna trolla med knäna. Själva akilleshälen är som vanligt diskussionen om vem som kan samarbeta med vem. Somliga partiledare får på huden, men ingen ska slå sig för bröstet och påtala sin egen förträfflighet. I stället gäller det att analysera läget, rannsaka sina njurar och lita på magkänslan.
Av partiledarna krävs att de ska ha ryggrad och låta hjärtat va med. Man ska inte peka finger åt varandra utan i stället räcka ut handen till en meningsfrände som behöver hjälp. Inget läge för navelskådning – nej, man måste nagelfara alla framkastade förslag och inte spy galla över motståndarsidan. Man kan kroka arm men inte bjuda in med armbågen – och vilka partier ska hållas på armlängds avstånd? Det får man kanske ta på en höft. Som alltid är det viktigt att hålla huvudet kallt och använda hjärnan, man måste ha pannben, och man bör trots alla meningsmotsättningar inte flyga varandra i strupen.
För att man ska komma framåt i förhandlingarna får man inte vara styvnackad, men det är en fördel om man är lagom hårdhudad. Den som lyssnar på debatterna tar sig många gånger för pannan, man tror inte sina ögon eller öron, nej, nog höjs det ett och annat ögonbryn framför teve-apparaterna. Nu krävs det att någon kommer med ett regeringsförslag som kan falla alla på läppen, ett förslag som man sväljer med hull och hår. Ska talman Norlén bjuda på kaffe med kroppkakor? Den som lever får se.
Ludde i Guldheden