Som hundägare använder jag mig ofta av Änggårdsbergens fantastiska variation av stigar. De senaste åren har cykling i skog blivit en slags motionsform som säkert är bra men tyvärr upplever jag det som att hänsyn till medmänniskor, hundar och natur får stryka på foten när cyklisterna kommer fort, ofta flera i bredd.
Har förstått det som att vi ska samsas på iordninggjorda stigar, men att gående har företräde. Gott så långt, men att ständigt möta dessa cyklister på de småstigar som löper kors och tvärs genom området är svårt för att inte tala om hur förstörd marken är. Och innan någon säger något om att det regnat mycket eller att det alltid sett ut så här så är det med min långa erfarenhet av att gå långa hundpromenader i ur och skur i naturreservatet som jag kan konstatera att naturen numera aldrig hinner återhämta sig sig.
Hjulspår och lervälling, sönderkörda rötter och bortskavd lava och mossa är något cyklisterna måste ta ansvar för, den skada är inget som vanliga motionärer orsakar.
Hjulspår och lervälling, sönderkörda rötter och bortskavd lava och mossa är något cyklisterna måste ta ansvar för, den skada är inget som vanliga motionärer orsakar alldeles oavsett att det den här våren är betydligt fler människor som samsas om utrymmet.
På Naturvårdsverket.se finns uppmaningen att cykla skonsamt i naturen och att anpassa vägval och körsätt så du inte skadar marken i onödan. Man ska särskilt undvika mjuka stigar, speciellt på våren och hösten, när det är blött i markerna och undvika att cykla över känsliga marktyper. Dessutom uppmanas det att anpassa körsätt efter underlag och tänka på att grovmönstrade däck lätt skadar stigar och ömtålig mark
Kanske något att fundera över.
A Persson, Högsbo
LÄS MER: Här cyklas en internationell tävling i vardagsrummet