I helgen strålade solen, det var 27 grader varmt och det hade varit underbart med ett dopp i havet. Jag står på en klippa och tittar ut över havsviken, och ser inget annat än maneter. Det är tjockt av dem, inte minst av de röda, giftiga, brännheta.
Jag tänker: ’Fan också, inte nog med corona i luften, nu också eländig smitta i havet!’
Nästa tanke är: ’Hur löser jag det här, jag vill ju så gärna bada?!’. Jag tänker att om jag bara håller avstånd, minst två meter på grund av de långa trådarna, och gör en snabb bedömning av hur de rör sig, så måste jag ju vara på den säkra sidan?
Jag skrattar till, även här social distansering, förvisso till maneter, och samma grundregel som på land. Hålla avstånd alltså, så att jag både kan bada, andas och leva relativt normalt. Så länge maneterna är här. För förr eller senare så dukar de under för varmare vatten eller av andra anledningar som bara maneter känner till.
Jag blir glad av tanken, tar mig ett kort och genomtänkt dopp, och känner mig på samma gång lite mer optimistisk inför sommaren och resten av året på land.
Lars Axelsson