Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Svaret visar att kultursnobbarna då och då tappar kompassriktningen, skriver insändaren. Bild: Henrik Montgomery/TT
Svaret visar att kultursnobbarna då och då tappar kompassriktningen, skriver insändaren. Bild: Henrik Montgomery/TT

Bromsa fåfängan och kliv av era höga hästar

Att kulturtanter och andra som sprattlar i kulturens täta väv skulle kliva ner från sina höga hästar får väl ses som uteslutet. Istället får vi alltså tipset att skaffa oss lika höga hästar, skriver ”Aller” i en replik.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Replik

18/12 En grundkurs i litteraturhistoria är vägen framåt

14/12 Kulturskribenterna lämnar en doft av bärfis efter sig

”Eftersom ni anser det är er rätt att twista om mitt uppsåt, nu är jag beredd att tvinga er till klarhet”, skriver nobelpristagaren i litteratur, Louise Glück i sin dikt ”Klar morgon.” Precis så. Jag ville bringa klarhet, men det enda svar jag fick var att vi som anser att kulturskribenter sätter sig på höga hästar är obildade. Ett egentligen väntat kulturellt statement. Ditt svar, som har en glöd värdig Tolstoj, kan väl mest liknas vid spikar, som slås ned med resoluta slag av en kulturens tunga hammare. Problemet är att de inte bygger upp någonting vettigt.

Vi ”vanliga” föreslås ta en kurs i litteraturhistoria för att kunna hänga med. Vi ska också läsa en mängd klassiska romaner. Man tar sig för pannan.

Svaret är en uppvisning i arrogans. Att kulturtanter och andra som sprattlar i kulturens täta väv skulle kliva ner från sina höga hästar får väl ses som uteslutet. Istället får vi alltså tipset att skaffa oss lika höga hästar.

Svaret visar att kultursnobbarna då och då tappar kompassriktningen. De skulle behöva hitta sin longitud och sin latitud för att förstå var deras platser är i vårt samhälle och för att hitta platsen i sina hjärnor där jämställda umgängesformer har sitt utrymme. Men det är nog mycket begärt. Kultureliten visar återigen att de är medlemmar i en klubb för inbördes beundran där snobbiga, bekräftelseknarkande epigoner (se där, ett fint ord) far väg i periferins riktning och bara talar med varandra.

I den bästa av världar bänkar sig ord och tankar tillsammans vid ett långbord, men MW Kulturtant kräver att vi först går en kurs i litteraturhistoria innan det kan bli aktuellt. Är väl detta som kallas tondövhet.

Jag är fullt på det klara över att medlemmarna i kultureliten försöker vara unika på samma sätt, men mitt förslag är att de bromsar sin fåfänga, kliver av sina höga hästar och lär sig grunderna i kommunikation.

Aller

LÄS MER: Diagnoser är inga superkrafter

LÄS MER: Behöver 2020-talet verkligen Jönssonligan?