Den enskilda läraren har rätt att vägra men rektorn har skyldighet att se till att barnet får den hjälp det behöver, exempelvis genom att tillsätta extra resurs, skriver insändarskribenten.
Den enskilda läraren har rätt att vägra men rektorn har skyldighet att se till att barnet får den hjälp det behöver, exempelvis genom att tillsätta extra resurs, skriver insändarskribenten. Bild: Hasse Holmberg

Barn med diabetes har rätt att få hjälp av skolpersonalen

Det som är orimligt är snarare att ställa dessa barns nödvändiga behov av stöd mot lärarnas belastning, skriver Gun Forsander.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en egen insändare? Mejla till: friaord@gp.se. Vill du svara eller har du synpunkter på en insändare? Använd samma mejladress och ange vilken insändare det gäller.

ANNONS

I en nyligen publicerad artikel på GP:s debattsida framfördes att lärares arbetssituation är alltför ansträngd för att barn med diabetes ska kunna räkna med att få deras hjälp under skoldagen.

Det som är orimligt är snarare att ställa dessa barns nödvändiga behov av stöd mot lärarnas belastning.

Antalet skolsköterskor är mycket begränsat och ofta har de bara enstaka timmar per vecka/skola. Dessutom är skolsköterskors uppgift att arbeta förebyggande.

Sverige har, näst efter Finland, världens högsta antal barn med typ 1 diabetes per 100 000 invånare. Andelen barn som drabbas ökar för varje decennium och i Göteborg insjuknar nu närmare 100 barn per år, totalt i VG-region det dubbla antalet.

ANNONS

I skollagen står det att skolan är skyldig att så långt som möjligt ge stöd för att motverka funktionsnedsättningars konsekvenser för skolresultatet. Sverige har som första land i världen dessutom en lag som säkerställer rätten att få hjälp med diabetes-egenvården. Denna föreskriver ett nära samarbete mellan vårdnadshavare, diabetesansvarig läkare och sjuksköterska samt skolan, i första hand företrädd av dess rektor.

Minst årligen ska en individuell vårdplan upprättas och signeras av samtliga parter. I denna beskrivs vad som kan förväntas att barnet beroende på ålder och mognadsgrad kan klara själv och vad barnet kan behöva hjälp med.

Den enskilda läraren har rätt att vägra men rektorn har skyldighet att se till att barnet får den hjälp det behöver, exempelvis genom att tillsätta extra resurs. Med den moderna teknik som nu erbjuds alla barn i form av insulinpump och CGM kan risken för alltför låga respektive höga blodsockervärden minskas betydligt men alla vuxna som har ansvar för ett barn med typ 1 diabetes måste veta hur dessa situationer ska förebyggas, identifieras och åtgärdas. God utbildning av såväl vårdnadshavare som skolpersonal är därför helt nödvändig för barnets trygghet.

Skolpersonal, antingen lärare eller annan av rektor tillsatt personal, som bidrar med sin tid, kunskap och engagemang för att hjälpa barn med typ 1 diabetes är värda all uppskattning och respekt. Kvaliteten på deras insats har stor framtida betydelse.

ANNONS

Gun Forsander, docent i barnmedicin/diabetes

ANNONS