I söndagens GP kan man läsa en intervju med riksdagsledamoten och tidigare skolministern Lina Axelsson Kihlbom. Kihlbom kritiserar det upprop som vill stoppa att lagförslaget om sänkt ålder för byte av juridiskt kön klubbas igenom den 17 april.
Argumenten för detta stopp är att 16-åringar oftast inte har tillräckligt konsekvenstänkande för att förutse vad ett könsbyte kan komma att innebära, att forskning på området har visat att det ”finns en tydlig samvariation med olika psykiatriska tillstånd eller diagnoser”, samt att antalet unga flickor som upplever könsdysfori, de senaste tio åren har ökat med 1500 procent.
Det finns några välkända sätt att misstänkliggöra sin meningsmotståndare i stället för att med saklig argumentation försöka motbevisa hens argument; att svärta ner motståndaren och hens motiv, att tillskriva motståndaren åsikter som hen inte har framfört, att avfärda motståndarens argument som osakliga och slutligen att använda känslosamt färgade, egna erfarenheter som huvudsakligt argument.
Tyvärr hittar jag prov på det mesta av detta i Kihlboms uttalanden. De flesta argument som hon ogillar, sveper hon bort med uttalanden som ”helt vansinnigt”, ”hittepåargument” och ”helt sjukt”. Ingenstans bemöter Kihlbom de slutsatser som man kan dra av forskningen på området. Kihlbom knyter frågan särskilt till företrädare för KD och SD. Det kan vara ett försök att skrämmas med ”högerspöket”. Ändå är det personer som Annika Strandhäll, Margot Wallström och Agnes Wold som argumenterar tydligast utifrån dagens forskning.
Kihlbom påstår också att ”man gör transpersoner till någon sorts monster” och att undertecknarna av uppropet ”efterlyser en kontrollfunktion för att avgöra om jag ansträngt mig tillräckligt för att få vara kvinna”.
Varifrån har Kihlbom fått detta? Om det är hennes egna antaganden och tolkningar, kanske hon ska framföra dem mindre tvärsäkert. Att Kihlbom är personligt och känslomässigt engagerad i frågan finner jag naturligt. Dock förväntar jag mig av en förtroendevald person i hög, politisk position att hon avstår ifrån att använda sitt personliga exempel i ett försök till argumentation.
Annie Runhammar