Allt fler tycks beredda att göra våld på uttalade moraliska/politiska ståndpunkter – om bara betet är tillräckligt lockande. Tänker bland annat på skådespelare som i olika sammanhang högröstat stått upp för jämlikhet och solidaritet men som plötsligt inte har några som helst skrupler när det gäller att locka in ännu fler i spelmissbruk genom att göra reklam för spelbolag; Johan Rabaeus och Ewa Fröling. Musikern/skådespelaren Hans Mosesson, som en gång i tiden stod främst på barrikaderna och krävde solidaritet och rättvisa, inte minst vad gäller ekonomiska förutsättningar, bytte sedermera fot och blev ”Ica-Stig”.
Vad skall till för att fler skall kunna motstå penningens lockelse?
Läkare – ett yrke som förväntas locka genom ett kall, att kunna hjälpa medmänniskor i behov av medicinsk hjälp, har även det blivit enbart kliniskt, pekuniärt intressant; stafettläkare blir lönemiljonärer på ett år, via skattemedel. Och vägrar ta fasta anställningar. Riksdagsmännen har nästan dubblat sina löner sedan 2000, och med diverse tillägg blir även de lönemiljonärer redan efter ett par år. Och äter fortsatt sin kaka lika tjock efter avslutat värv. Bakad av skattemedel.
Vad skall till för att fler skall kunna motstå penningens lockelse? Som det är nu tycks alla var beredda att sälja sin själ ögonaböj – om bara priset är det rätta. Ett sådant samhälle är dömt till undergång. Altruismen, den bästa av -ismer, är ett minne blott.
Vem är längre beredd att ställa upp för en medmänniska – utan tanke på egen vinning? Att ställa upp, hjälpa, för att kunna känna sig ”god”, kunna säga sig vara eller framstå som ”god” – är även det en form av egenvinning.
Pekka Wiena