Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pappa tog med mig på Ullevi första gången, 1993 eller kanske 1994. Trettio år efter att han själv börjat gå dit ihop med farfar, skriver John Pettersson, ordförande Supporterklubben Änglarna. Bild: Daniel Stiller
Pappa tog med mig på Ullevi första gången, 1993 eller kanske 1994. Trettio år efter att han själv börjat gå dit ihop med farfar, skriver John Pettersson, ordförande Supporterklubben Änglarna. Bild: Daniel Stiller

Årets vackraste dag är här – allsvenskans premiär

Pappa är borta. Men varje vår växer Ullevis gräs på hans grav. Och varje år växer Ullevis gräs upp igen. Och vi går dit. Och ser på Blåvitt. För Blåvitt spelar, skriver John Pettersson, ordförande Supporterklubben Änglarna.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

I dag är det allsvensk premiär. Vi är många göteborgare som längtar och hoppas på att det blir ett blåvitt år. Jag är en av dem, och för mig är den allsvenska premiären årets vackraste dag.

För 15 år sedan dog min pappa oväntat.

Pappa tog med mig på Ullevi första gången, 1993 eller kanske 1994. Trettio år efter att han själv börjat gå dit ihop med farfar.

När gick farfar på sin första premiär? Fyrtiotal? Trettiotal? Innan Bebben och Fölet. Innan europaguld. När det fortfarande fanns människor i stan som kunde berätta om när klubben grundades.

LÄS MER: Roland Nilsson om Marek Hamsik: ”Behandlas som alla andra”

Pappa gick bort en höst, vi tog inget guld, och jag minns att hela säsongen efter det kändes som en enda lång bakfylla.

Blåvitt sög, läktarlivet var avslaget, själv gick jag mest runt och försökte förlika mig med att jag inte skulle få gå på fotboll med pappa mer.

Men efter sista matchen skulle de riva Gamla Ullevi. Det blev ingen ceremoni eller nåt utan efter slutsignalen sprang det mest runt folk och rev ut stolar.

I alla fall, jag lutade mig över räcket och fick med mig en rejäl grästuva hem. Ullevigräs. Det blev en lång vinter.

Men sen en aprildag gick jag och farfar upp till kyrkogården. Jag minns att det var fint och lite blåsigt.

Vi stod där framför stenen en stund. Sen plockade jag fram grästuvan. En liten trädgårdsspade. Det blev en fin plantering.

Vi stod där och sen sa farfar:

”Du, jag tror han vet att Blåvitt spelar i dag.”

Och det var premiärdagen 2007. Guldåret.

LÄS MER: Så tippar GP-sporten allsvenskan

Farfar är också borta nu. Han blev inlagd på Östra förra vintern samtidigt som hans barnbarnsbarn föddes 500 meter bort.

Farfar är med pappa nu. Men jag är här, och killen som sover i barnsängen några meter ifrån mig när jag skriver detta.

Och en dag ska vi gå på hans första premiär ihop. För det är det som är det vackraste med fotbollen.

Att livet kan få vara cykliskt. Att det alltid kommer en ny premiär. En nyfödelse. En ny chans att göra rätt. En chans att hoppas igen.

Pappa är borta. Men varje vår växer Ullevis gräs på hans grav. Och varje år växer Ullevis gräs upp igen.

Och vi går dit. Och ser på Blåvitt. För Blåvitt spelar.

I alla fall, det är därför jag gillar premiärer. För det är det som fotbollen handlar om. Tro hopp och kärlek.

John Pettersson, ordförande Supporterklubben Änglarna.

LÄS MER: Robin Söder redo för spel i allsvenska premiären