Filmrecension: Project almanac

ANNONS
|

Genre: Science fiction-äventyr

Premiär: 6 januari 2015

Regi: Dean Israelite

Med: Jonny Weston, Sofia Black D'Elia, Virginia Gardner med flera

Speltid: 1 tim 46 min

Censur: 11 år

Betyg:+ + +

Det sägs att det är svårt att göra bra ungdomsfilm något som den aldrig sinande strömmen av usla high school-komedier torde bevisa. Kanske beror det på att filmskapare om och om igen reproducerar samma myt: att tonåringar är från Venus och vuxna är från Mars.

För det är först när ungdomar skildras som människor med verkliga smärtpunkter och drivkrafter snarare än som utseendefixerade, pårökta karikatyrer som det blir riktigt bra. Det är därför vi fortfarande räknar "Ung rebell" till klassikerna, det är därför 80-talsfilmaren John Hughes ("Breakfast club") fortsätter att få ledsna 16-åringar att känna sig lite mindre ensamma.

ANNONS

För tre år sedan kom filmen "Chronicle", om ett mobboffer (Dane De Haan) med tuffa hemförhållanden som plötsligt får superkrafter ett övertag som han får svårt att hantera. Den var filmad som en hemmagjord dokumentär för att fånga in Youtube-generationen, men historien och De Haans gripande porträtt gjorde den angelägen för många fler.

Nya "Project almanac" är modellerad efter "Chronicle", men med ett mjukare anslag. 17-årige David drömmer om en plats på anrika tekniska högskolan MIT, men hans ensamstående mamma har inte råd. För att imponera på stipendienämnden måste han presentera ett spektakulärt projekt, och bland sin döda pappas uppfinningar hittar han embryot till en fungerande tidsmaskin. Tillsammans med sina vänner färdigställer han den och snart börjar ett äventyr som är förutbestämt att gå överstyr.

Jonny Weston har något av Dean De Haans sårbarhet i rollen som David (framförallt när vi glimtar hans saknad efter pappan), och här finns en storögd oskuldsfullhet som vi inte precis är bortskämda med i tonårsfilmer. Trots en del logiska luckor, lite slentriansexism och det numera uttjatade videodagboksgreppet (här står Davids syster Christina bakom kameran), så är det lätt att tycka om det här kompisgänget. Jag tror minsann att vi är från samma planet.

ANNONS