Filmrecension: Mr Gaga

I september i år meddelade kompositören Brian Eno att han förbjuder israeliska Batsheva Dance Company att använda hans musik i sina produktioner. Beslutet är tänkt som en protest mot den israeliska regimen från Eno, som är engagerad för palestiniernas sak.

Det är lätt att se ironin i Brian Enos agerande. Danskompaniets konstnärlige ledare är den djupt regimkritiske Ohad Naharin, och hela hans dansgärning har varit ett enda långt uppror mot auktoriteter.

I vännen Tomer Heymanns film berättas Naharins livshistoria, från den fria uppväxten på kibbutz till den internationella stjärnhimlen. Det är en berättelse om att den raka vägen sällan är den rätta. Ohad Naharin börjar ta lektioner som 22-åring, alldeles för sent enligt dansnormen. Han värvas till dansikonen Martha Grahams kompani i New York, men vantrivs och hoppar av. Först när han drabbas av en svår ryggskada som begränsar hans rörelseförmåga hittar han sitt sanna uttryck och formulerar dansteorin Gaga.

Det komplicerade Israel skymtar i utkanterna av berättelsen, från Naharins militärtjänstgöring som truppunderhållare (”vi sjöng dåliga sånger för traumatiserade soldater”) till sammandrabbningen med konservativa krafter som försökte tvinga dansarna att bära ”anständiga” kläder på scen under staten Israels officiella 50-årsfirande.

Heymann låter Naharin själv agera berättaröst i filmen, på gott och ont. Han är en karismatisk – om än inte helt pålitlig – ciceron, men hans utläggningar gör filmen lite entonig i längden.

Då bjuder dansen på betydligt fler dimensioner. I otaliga klipp från hela karriären får vi uppleva Naharin som oerhört expressiv dansare, och som knivskarp koreograf med absolut självförtroende. Men det är när han släpper greppet om denna auktoritet, i öppna workshops med hundratals deltagare där rörelse och glädje står i centrum, som det verkligen börjar hända saker. Det är dans som känns, från fotsulorna till hårrötterna.

Karin Svensson

TT-TT Spektra