Gröna löv på träden runtomkring, grönt gräs på tomten. Och så det röda huset med vita fönsterbågar. Vid ena långsidan står två små sparkcyklar parkerade.
– Hej!
Yahya Salam ler från husets altan. När vi träffades förra gången väntade han på att få återförenas med sin fru och sina två barn. Det var en mulen septemberdag, och Yahya satt i Migrationsverkets entréhall och väntade på en handläggare. Hela livet verkade vara en väntan.
Nu kikar de fram bakom Yahya när ytterdörren öppnas. Fyraåriga Laya och sexåriga Farouq. I vardagsrummet berättar barnens mamma Kinana Hamadeh om hur det känns att familjen är samlad igen.
– Äntligen, säger hon. Äntligen!
Damaskus, Syrien, 2013. Kinana arbetar som engelskalärare och Yahya som chef på ett mjukvaruföretag. Barnen är små, och kring staden faller bomberna. Rädslan växer för att Yahya ska tvingas ut i kriget. Till slut bestämmer sig Kinana och Yahya för att han ska fly, och att resten av familjen ska komma efter. När Yahya når Sverige i december 2014 är Kinana kvar i Damaskus med de två barnen.
– En vanlig dag kunde jag arbeta, barnen kunde gå till skolan, vi kunde gå till parken. Men så föll den fria syriska arméns bomber, och allt stängdes i två, tre dagar, berättar Kinana.
Kontaktade smugglare
Priserna steg i staden, och strömavbrotten avlöste varandra. I Sverige har Yahya fått permanent uppehållstillstånd, och familjen rätt att ansöka om anhöriginvandring. Men för att kunna göra det måste Kinana och barnen ta sig till en svensk ambassad, och hösten 2015 är det inte längre möjligt. Alla länder med svenska ambassader nekar syrier visum.
– Vi ansökte gång på gång. Till Saudiarabien försökte vi tre gånger. Sen gav vi upp, säger Kinana.
Yahya skriver en debattartikel i GP, och demonstrerar på Migrationsverket tillsammans med andra syrier vars familjer har rätt att komma, men inte kan. Svenska myndigheter visar inga tecken på att vilja förändra systemet. I Damaskus bestämmer Kinana sig. Tillsammans med sina två små barn måste hon ta sig över gränsen till Turkiet.
– Vi kontaktade en smugglare, berättar Kinana.
Smugglaren körde dem till ett område nära gränsen. I skydd av mörkret gick de sedan, fyraåriga Laya och sexåriga Farouq, med mamma Kinana över bergen mot Turkiet.
– Vi var många där, många barn. En kvinna var i nionde månaden.
"Viktigastatt vi är i trygghet, tillsammans"
När de kom över gränsen blev de upptäckta av turkisk militär. Nästa dag skickades de tillbaka till Syrien. Men familjen försökte igen, med en ny smugglare och en ny flyktväg. Den här gången kom de fram. I Turkiet kunde de ansöka om anhöriginvandring på svenska ambassaden i Ankara, och till slut, i januari i år, landade Kinana och barnen i Göteborg. Yahya visar en film från flygplatsen. Hur familjen kramar om varandra efter två oroliga år.
– Det var otroligt. Jag kan inte beskriva det, säger han.
Yahya och Kinana ler stort när de pratar om välkomnandet de fått i området.
– Alla är så vänliga mot oss, säger Kinana.
Det har varit en större utmaning att komma in på arbetsmarknaden. Yahya har gått en påbyggnadskurs i ekonomi för att kunna börja jobba som revisor i Sverige, och Kinana skulle vilja bli språklärare för barn med arabiska som modersmål. För första gången på flera år kan familjen blicka framåt.
– Den största förändringen är... allt är den största förändringen. Det viktigaste är att vi är i trygghet, tillsammans, säger Kinana.
Vad hände sen?
I artikelserien ”Vad hände sen?” tar GP kontakt med människor vars berättelser engagerat många läsare. Det kan vara en person vi skrivit om nyligen, eller för flera år sedan. Vill du veta fortsättningen på någon speciell berättelse? Är du nyfiken på hur det gått för någon vi skrivit om tidigare? Tipsa oss på nyhetsdesken@gp.se
