Det har nu gått 20 år sedan den gemensamma europeiska valutan – Euron – infördes, den 1 januari 1999. Man hade kunnat förvänta sig en strid ström av fyrverkerier, jubeltal och konferenser. Men det har varit tämligen tyst och sparsmakat av den varan.
Skälet är förstås att det inte riktigt blev som man tänkt sig. Euron har skapat mer spänningar än samförstånd i Europa. I veckan släppte den marknadsliberala tankesmedjan, Centrum für Europäische Politik, med säte i Freiburg, en utvärdering av valutasamarbetet som visar att Tyskland och Nederländerna i norr tillhör valutaunionens stora vinnare. De stora länderna i syd, Frankrike och Italien, tillhör dess främsta förlorare.
Grundorsaken till att det blev såhär är egentligen en övertro på politisk ingenjörskonst. En idealistisk tro att förment rationella skrivbordslösningar bara var att överföra på verkligheten, utan hänsyn till inrotade värderingar och tröga institutioner, kulturer och vanor. Tanken var att länderna i Sydeuropa skulle reformera sina ekonomier och bli konkurrenskraftiga, när de inte längre kunde låta sin valutakurs sjunka i värde för att hålla nere exportpriset. Länderna förbjöds att skuldsätta sig. Men bakom detta politiska hot fanns bara tomma ord. Effekten blev en annan. Under Eurons skydd kunde man nu skuldsätta sig till låga räntor. Det blev en rejäl lånefest!
På ytan fungerade det hyfsat fram till det att finanskrisen slog till för ett decennium sedan. Då accelererade problemen. När de skuldsatta länderna i syd inte kunde devalvera så tvingades de skuldsätta sig ännu mer, arbetslösheten sköt i taket och tillväxten har sedan dess varit bedrövlig - speciellt i jämförelse med Tyskland. Där har de fastnat.
Tack vare Euron har Tyskland i praktiken en undervärderad valuta. Landets exportindustri slår ut potentiella konkurrenter i syd. En trend som förstärks av att många välutbildade unga sydeuropéer flyttar norrut.
Euron skapar föga förvånande en motsättning mellan centrum och periferi som inte vägs upp av den typ av kompenserande mekanismer som finns i en nationalstat. I stället har vi fått en situation där stora delar av Europas invånare upplever sig stå under Bryssels förmyndarskap. Ett tydligt exempel var när EU-kommissionen nyligen vägrade godkänna den folkvalda italienska regeringens budget. Den europeiska centralbanken har nämligen gått in med lånegarantier till skuldsatta europeiska regeringar för att rädda Eurosamarbetet (och de banker i norr som tidigare ägde skulderna).
Föreställningen att länderna i syd genom ett slags ekonomiskt tvång skulle reformera sina ekonomier, ”bli som tyskar”, ”ta sig i håret”, visade sig naiv. Lika naiv är tanken att dessa skillnader i konkurrenskraft kan kompenseras med omfördelning mellan länder (en fiskal- eller transfereringsunion) och mer federalism. EU är ingen nationalstat. Försök att förvandla samarbetet till fullskalig överstatlighet skulle leda till en enorm motreaktion. Bara språkförbistringen i sig borde räcka för att avskriva denna väg som framkomlig.
En grundläggande förklaring till problemen återfinns i vad som kallas ”Rodriks trilemma”: Det går inte att maximera global ekonomisk integration, nationellt självbestämmande och demokrati samtidigt. Det går att förena två av dessa faktorer, men inte alla tre.
Med den nuvarande ordningen inom Euro-samarbetet undergrävs det nationella självbestämmandet i länder som Frankrike och Italien. Resultatet ser vi i utbrett missnöje, ett missnöje som riktas mot Bryssel och EU-positiva politiker, och gynnar nationalistiska krafter.
Euron rubbade helt enkelt balansen i det europeiska samarbetet. Det är inte så konstigt. Valutan infördes i praktiken på initiativ av den franske socialistiske presidenten François Mitterrand, som ett villkor för att han skulle ge sin välsignelse till den tyska återföreningen. Euron skulle bli ett sätt att ”kontrollera Tyskland” – en felkalkyl av enorma proportioner, och ganska typisk för den franska övertron på kontrollerbar politisk styrning.
Eurosamarbetet har från första början kritiserats av oberoende marknadsliberala ekonomer. Det är marknaden som bör sätta värdet på nationella valutor, baserat på ländernas konkurrenskraft. Valutaunioner driver fram politiska regleringar – samtidigt som de undergräver demokratin. I förlängningen hotar reaktionerna mot Eurosamarbetet också de värdefulla vinster som uppnåtts med EU:s gemensamma inre marknad.
Svenska liberaler borde lyfta blicken i den här frågan. Kortsiktiga, och relativt små, vinster i form av lägre transaktionskostnader väger inte upp de politiska riskerna med en valutaunion. Mer politisk-ekonomisk överstatlighet är inte heller svaret. Det är dags att erkänna att Euron var resultatet av en politisk missberäkning.
