Livet, det som brukar kallasför den mest dödliga av allasjukdomar, är inte alltid heltenkelt. När man är mitt uppe idet tänker man inte alltid överhur fort det går. Och konstigtnog åldras alla och allting runtomkringdig, men du förblir densamma.
Känner du igen dig? Själv är du jualltid lika ung. Alla andra får gråa hår,rynkor och behöver läsglasögon, meninte du.
Detta bekräftas förstås av forskare.Benny Barak med flera har visat att vifaktiskt i allt högre utsträckning seross som mer eller mindre ålderslösa.Vi håller oss i form, är friskare, leverlängre och kan korrigera oss själva omvi inte gillar det vi ser. De menar attdet till och med finns en global trendsom visar att vi anammat ett mer ålderslöstsamhälle. Vi vill och känneross unga oavsett hur gamla vi är.
Våruppfattade ålder är alltid yngre än vadden är. Och få skulle tycka att det voreotänkbart att vissa artister eller musikgrupperinte skulle kunna uppträda imogen ålder som till exempel RollingStones. Den mediala bilden har ocksåförändrats och alltfler äldre får ta platsutan att stämplas som ”gamla och fula”.
SAMMA KÄNSLA AV att åldern liksominte existerar infinner sig helt plötsligtdå jag, efter 30 år sedan vi senastträffades, befinner mig på en spontanklassåterträff.Med hjälp av sociala mediergår det snabbt att samlas och knytakontakt och några dagar senare blirvårt möte av. Vi har delat rätt många årav våra liv tillsammans och är vad somkan kallas för generationskompisar, ettså kallat kohort som blev vuxna ochekonomiskt medvetna under sammabetingelser i samhället.
Min gamlaskolklass var inte bara generationskompisar,utan vi var också en del avett samhällsexperiment. Det fanns entro på den tiden att om man blandadeskolbarnen från olika bostadsområdenskulle vi bli mer socialt jämlika ochklasskillnader utjämnas. Kort uttrycktskulle höghusbarnen blandas medvilla- och radhusbarnen. Få av oss taladeom några skillnader. Märkes- ochkonsumtionskulturen hade inte gripittag i oss heller.
Så satt vi då slutligen i Kungälvpå ”Hatten” tillsammans. Konstigtnog kändes det inte främmande alls.Vi delade frikostigt med oss av våraupplevelser. Sådant som vi trodde ossha varit ensamma om när vi gick iklassen. Den stränga pianolärarinnansom fick oss att aldrig vilja spela mer.Eller blockflöjtslärarinnan. Känslanav att ha fått gå med fel sorts randigastrumpor vid skolans uppvisning påLiseberg. Och att ha upplevt sig ha blivithackkyckling. Om att köpa en halvbarkis på ”Katten” eller äta semlornamed det gröna inuti. Hur vi frusit ochmått dåligt under klassens skolresa tillSarek och därefter aldrig velat fjällvandra.Vi delade med oss. Äkta och generöst.Våra olikheter förenade ossliksom våra gemensamma känslor.Den instinktiva känslan var att vi allavar rätt glada och hade blivit tryggarei oss själva, trots motgångar och utmaningari livet.
Att vi får en ökad livskvalitet och blirlyckligare över tiden bekräftas av forskarenYang Yang. Hon fann i en studieatt vi faktiskt blir lyckligare då vi bliräldre. Med tiden blir vår självkänslabättre och vi förstår oss själva i högregrad. Däremot visade det sig att degenerationer och kohort som utgjortstora ålderskullar, såsom till exempelvi 60-talister, hade fått kämpa merpå grund av en tuffare konkurrensi skola och på arbetsplatser, vilketpåverkat våra förutsättningar tillett bra liv.Samtidigt delar vi sammaupplevelser med våra generationskompisaroch vi kan förståvarandra. Vi delar liksomsamma problem. Vi har detgemensamt.
OCH NÄR VI väl sågsigen hade vi slickatvåra sår och valt attbejaka livet i stället.Yangs studie verkadestämma in rätt såväl på oss. Vi var devi var. Vuxna somen gång varit barnsom delat livet medvarandra oavsettvar vi kom fråneller bodde. Attbli äldre hadeinte gjort ossolyckliga. Ochgivetvis kände vioss inte gamla.Det var vi från vårklass, tillsammansoch i all evighet.Ständigt lika unga.
PLUS:Att vi blir lyckligareju äldrevi blir samtidigtsom vi känner ossunga för evigt.
MINUS:Ibland vill vi merän vad kroppenorkar.
