Någonstans mellan 2014 och 2015 lättade baksmällan som Sverige dragits med sedan finanskrisen. Konjunkturinstitutet såg inte längre en ekonomi som stod och stampade hämmad av omvärldens svaga utveckling. Nu var det snarare ljusningar som syntes i horisonten. Tidigare års ekonomiska svacka skulle på sikt vara utbytt mot en tuffande högkonjunktur pådriven av bland annat expansiv penningpolitik i såväl Sverige som i Europa.
LÄS MER:Minusräntan kan vara över – så påverkar det dig
Hos den svenska Riksbanken, som i oktober 2014 sänkt reporäntan till rekordlåga 0,0 procent var allt inte lika rosigt. Den stimulerande räntepolitiken medförde inte de prisökningar direktionen hade hoppats på – inflationen mätt enligt den dåvarande målvariabeln KPI var under stundom nere i minusterritorium, långt ifrån målet på 2 procent.
Läget var pressat. Diskussionen om huruvida Riksbanken beaktade fler faktorer än enbart inflationen som grund för sin penningpolitik – exempelvis hushållens skuldsättning – riskerade att urgröpa förtroendet för inflationsmålet som ankare för pris- och lönebildningen i samhället, har vice riksbankschefen Per Jansson senare sagt.
Förtroendet stärktes inte av att marknadens aktörer fortsatte räkna med en inflation långt under målet de kommande åren. Dessutom signalerade arbetsmarknadens parter att inflationsmålet inte säkert var en given startpunkt i den stundande avtalsrörelsen.
Rubbat förtroende för Riksbankens huvuduppgift
Angelägna om att återupprätta förtroendet för inflationsmålspolitiken meddelade riksbankschefen Stefan Ingves att reporäntan för första gången i centralbankens då 347-åriga historia skulle sänkas ned under nollstrecket. I och med att det penningpolitiska beslutet annonserades inför pressen den 12 februari 2015 fick Sverige en styrränta på minus 0,10 procent.
Under året som följde gick Riksbanken ännu lägre och stimulanserna nådde sin hittills högsta nivå i februari 2016. Med en reporänta på minus 0,5 procent befann sig centralbanken på nytt farvatten, till skillnad från tidigare fanns det väldigt begränsade erfarenheter om vad den förda politiken egentligen innebar.
– Erfarenheterna innan var högst begränsad eftersom det i princip aldrig hade hänt att styrräntan var negativ. Det fanns inget direkt att jämföra med, säger Ola Olsson, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet.
Att Sveriges Riksbank och exempelvis Europeiska centralbanken tvingades ta till okonventionella och extremt stimulerande åtgärder för att försvara sina inflationsmål följer enligt Ola Olsson på att det redan fanns ett överflöd av krediter att tillgå. Priset för låna pengar var alltså redan billigt och för att driva på efterfrågan, för att därigenom öka takten på inflationen, krävdes större krafttag. Den stora mängden krediter han pratar om är i sin tur en produkt av att länder som Kina och Indien sett snabbt växande ekonomier de senaste årtiondena.
– I huvudsak beror de drastiskt sjunkande realräntorna globalt på att det finns så mycket aggregerat sparande på världsmarknaderna. Och jag tror att det har att göra med att det har varit så stor tillväxt i Kina och Indien där det har frigjorts massor av sparande som behöver hamna någonstans.
Begreppsguide – penningpolitik
Centralbank: Den institution som ansvarar för penningpolitiken i ett land. I Sverige är det Riksbanken, som också är världens äldsta centralbank.
Styrränta (reporänta) : Den ränta som landets centralbank sätter, exempelvis den svenska Reporäntan. Styrräntan styr de kommersiella aktörernas marknadsräntor.
Inflation: Hastigheten med vilken priserna i samhället ökar. Vid två procents inflation blir varor i genomsnitt två procent dyrare varje år.
KPI: Konsumentprisindex är det mest kända inflationsmåttet och har tidigare använts som målvariabel av Riksbanken i sin inflationsmålspolitik. KPI avser att visa hur konsumentpriserna i genomsnitt utvecklas i ekonomin.
KPIF: Samma som ovan men med skillnaden att räntan är fast. Det innebär att KPIF utvecklas jämnare än KPI. Används sedan 2017 som Riksbankens målvariabel för penningpolitiken.
Minusräntans vinnare och förlorare
Snart fem år senare och minusräntepolitiken kan för den här gången vara ett minne blott. En majoritet av bedömarna räknar med att Riksbanken kommer höja repan till 0,0 procent när räntebeskedet presenteras torsdagen den 19 december.
För ekonomerna har minustecknet framför procentsatsen kanske inte spelat så stor roll – att det bara handlar om en förlängning av tidigare förd expansiv penningpolitik.
Men i teorin, och i vissa särskilda fall i Danmark har minusräntan lett till att privata bankkunder tvingats betala för att sätta in pengar på kontot, i motsats till den ordning vi vanligtvis är vana vid.
Det har svenska bankkunder hittills inte fått uppleva. Ännu.
Men att minusräntan har haft en effekt på vårt sparande är tydligt. Få har väl missat att sparkontot numer ger en mycket låg avkastning, samma gäller tryggare innehav såsom obligationer och andra räntepapper.
För att göra pengar på pengar har privatpersoner lite förenklat haft två möjligheter de senaste åren. Lämna den trygga hamnen för mer riskfyllda investeringar i aktier på börsen. Eller köpa bostad.
Under minusränteregimen har hyresgästen med pengar på sparkontot gjort en sämre affär än hushållet med egen bostad och bolån. Särskilt om samma husägare också investerat i aktier eller aktiefonder. Nordeas chefsekonom Annika Winsth delar upp grupperna i "insiders" och "outsiders".
– Insiders, de som redan har tillgångar såsom fastigheter och aktier, har gynnats av att vi har fått en tillgångsinflation medan outsiders är de som inte köpt en bostad och som har fått allt svårare att komma in. Riskerna som den här skuldsättningen skapar medför i sin tur mer regelverk vilket gör det ännu svårare att ta sig in, säger Annika Winsth.
"Risken för kris ökar"
Huruvida Riksbankens förda penningpolitik de senaste åren är att se som framgångsrik beror på, enligt nationalekonomen Ola Olsson. Sett till den ekonomiska utvecklingen i Sverige har det mesta pekat i rätt riktning sedan minusräntan infördes, säger han.
– På ett sätt har den varit framgångsrik. Vi har haft en låg ränta med hög tillväxt samtidigt som statsskulden är låg.
Mindre positivt är de snabbt stigande bostadspriserna och den försvagade kronan, enligt Ola Olsson. Men den senare har samtidigt varit bra för exportföretagen och inneburit högre importpriser vilket har drivit upp inflationen.
Nordeas chefsekonom Annika Winsth tillhör den enklaven av ekonomer som länge varit kritisk mot den massiva penningpolitiska stimulansen. För henne är riskerna högre än vinningen.
– När du bygger tillgångsbubblor ökar risken för en kris. Och en kris kostar alla i samhället.
LÄS MER:Så stora är svenskarnas bolån
Hon ifrågasätter Riksbankens jakt efter högre inflation på bekostnad av den svenska kronan. Särskilt eftersom prissättningen till stor del bestäms av omvärlden.
– Man har använt kronan som verktyg utan att reflektera vilka risker det skapar. Säg att det händer något internationellt och kronan försvagas ytterligare. Då riskerar redan i dag pressade importbolag att behöva säga upp personal eller än värre gå omkull. Bestämmer sig Riksbanken i det läget för att stötta kronan krävs flera räntehöjningar som riskerar knäcka skuldsatta hushåll istället.
Vid sidan av räntevapnet har Riksbanken även ägnat sig åt det som på engelska kallas Quantitative Easing (QE), vilket försvenskat blir kvantitativa lättnader. Genom att köpa upp statsobligationer på andrahandsmarknaden sjunker räntan på säkra tillgångar. Det lägre räntorna spiller i sin tur över på andra delar av de finansiella marknaderna vilket gör det billigare att låna. Företagens incitament att investera ökar och hushållen vilja att konsumera stiger, lyder teorin. Ett vid införandet oprövat verktyg som det fanns en del farhågor kring, säger Ola Olsson.
– Det var okänt territorium och det fanns väl dem som vara oroade över det. Men man kan inte säga att det har förstört trovärdigheten för kronan, säger Ola Olsson.
Inte heller det okonventionella verktyget för att spä på ekonomin ställde sig Annika Winsth bakom när det begav sig.
– Min bedömning är att man aldrig borde ha sänkt under noll eller för den delen börjat med QE 2015.
"Penningpolitikens potens minskar"
På en punkt är ekonomerna dock ense. Att Riksbanken uttömt sitt främsta inflationsvapen under en brinnande högkonjunktur som nu pekar nedåt är troligtvis den allvarligaste konsekvensen av de senaste årens minusränta, enligt Ola Olsson.
– Den stora faran med den här politiken att man inte har mycket mer att ta till. Det kan hända att man har fastnat i ett ränteläge i vilket man har mycket mindre rörelseutrymme när man ligger så fruktansvärt lågt med sin styrränta. Det kan ses som en negativ effekt på längre sikt.
Hur effektiv kommer penningpolitiken vara framöver?
– Den har faktiskt tappat sin potens litegrann. I ett landskap där man har låga räntor har rörelseutrymmet avsevärt begränsats, säger Ola Olsson.
Diskussionerna som föranledde Riksbankens minusräntepolitik och okonventionella obligationsuppköp 2015 och framåt är inför den väntade räntehöjningen på torsdag allt jämt levande. Inflationsförväntningarna på sikt ser inte ut att nå hela vägen, om än klart bättre än för snart fem år sedan. En ny avtalsrörelse för arbetsmarknadens parter väntar nästa år.
Och när det kommer till förtroendet för inflationsmålet höjs det återigen frågetecken om vad det är som påverkar Riksbankens beslut.
LÄS MER:KI: Fel tid att höja styrräntan
LÄS MER:Därför binder fler bolåneräntan
