Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hattmakaren för ett gammalt yrkesarv vidare

Riktigt hantverk tar tid. Att tillverka en enda cylinderhatt kräver inte mindre än 98 olika moment. Hattmakaren Lisa Franzén är tålamodets mästare.

Det bolmar och ryker när Lisa Franzén pressar det skållheta stomjärnet mot en blivande doktorshatt. På spisen väntar ytterligare fem lika heta järn i olika storlekar.
– Om ni tycker det ryker mycket nu ska ni se när jag bränner så kallade brätten. Då är det rena Lützendimman här inne, säger Lisa Franzén.
Dörren till Franzéns hattmakeri i Haga står på vid gavel. Det är inte särskilt varmt ute, men inne blir det snabbt t-shirtklimat. På somrarna är det bara att glömma att använda stomjärnen. Om det är 25 grader varmt ute kan det bli uppemot 50 grader inne i verkstaden.
En hattmakare tillverkar alla typer av herrhattar. Specialiteten är höga herrhattar av så kallad schellackstomme. Cylinderhattar, doktorshattar, derbyhattar och dressyrhattar, till exempel. Hon gör också andra hattar som chapeau-claque, plommonstop och filthattar. Doktorshattar är allra vanligast. Det är en hög hatt med veckat tyg som under universitetens högtidliga promotionsakt delas ut till en nydisputerad doktor. Franzéns hattmakeri levererar till sammanlagt 24 olika lärosäten. Hon gör också finska doktorshattar och har uppdrag för film, teve och teatrar samt privatpersoner. Det händer även att hon kontaktas av cosplay-spelare som ska förvandlas till en specifik karaktär.
Allt tillverkas enligt urgamla hantverksmässiga metoder. Det hela är tidskrävande. Bara att koka lacken som hattväven senare ska doppas i tar en hel vecka.
– Det här är så analogt det kan bli. Ibland känns det som att jag sitter på en analog ö i ett digitalt hav, säger Lisa Franzén.
Flera av verktygen som hon använder har ärvts från hattmakare till hattmakare i flera generationer. En sax från sent 1800-tal, till exempel.
– De här saxarna är inte gjorda för kvinnohänder. De är stora och tunga. Jag måste träna mycket för att hålla mig i fysisk form, det är ett hårt yrke, säger Lisa Franzén.
För att sy fast band i hattarna måste hon först borra hål. Så hårt är materialet. Därefter syr hon med hjälp av tång.

– Att tillverka en enda hatt kan kräva 98 olika moment. Man måste vara perfektionist och ha en väldigt hög lägstanivå. Om du gör lite fel i moment 13 kommer det att synas i moment 70. Jag har fått väldigt bra tålamod av att jobba med det här, säger Lisa Franzén.
En hattmakare tillverkar alla typer av herrhattar och ska inte förväxlas med modisten. Det är två olika yrken. En modist tillverkar främst damhattar.
– Om man söker på Google finns det 40 hattmakare i Sverige. Många kallar sig hattmakare även utan utbildning. Det är ett aber och det gäller egentligen alla hantverksyrken. Man kan ta sig vilken yrkestitel man känner för. Det har blivit så urvattnat. Det finns inga regler och ingen respekt för hantverket, säger Lisa Franzén.
Gesäll- och mästarbrevet är hantverkarnas yrkeslegitimation. Lisa Franzén berättar att hon har tagit fram särskilda stämplar som hattarna märks med för att garantera kvalitet och som visar att hatten tillverkats av en utbildad hattmakare.
Själv är hon något så ovanligt som både modist och hattmakare. Lisa Franzén stänger dörren om hattmakeriet och sätter nyckeln i en annan dörr. Några dörrar bort från hennes hattmakarverkstad gömmer sig hennes modistverkstad. I skyltfönstret syns en mängd olika damhattar. Alla går i svart eller vitt.
– Det här är mitt showroom för mina damhattar. Jag kallar det för House of Mad Hatter. Det är lite mer galet än de traditionella herrhattarna, säger hon.
Lisa Franzén gick modistutbildningen i Oslo och föll för hattmakeriyrket i samband med en praktik på SVT i Stockholm. Där träffade hon hattmakaren Mark Eriksson. Som färdigutbildad modist bestämde hon sig för att gå som lärling hos honom och bli hattmakare. I dag är han 73 år gammal och de är ensamma om att ha gesäll- och mästarbrev.
På vägen tillbaka till hattmakeriet berättar hon att yrket sakta tynat bort i takt med att herrhattarna minskat i popularitet. I Norge och Danmark finns inte en enda hattmakare kvar. Nu är det Lisa Franzéns ansvar att föra både kunskap och verktyg vidare. Hennes nästa fokus är därför att försöka hitta och träna upp en lärling.
– Om något händer mig dör hela yrket med mig. Det är en skrämmande tanke, säger Lisa Franzén.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.