Nu har du haft ditt nya jobb i ungefär en månad. Är du fortfarande i nyorienteringsfasen?
– I allra högsta grad. Mycket är nytt här, ibland helt okänt för mig. Det som ligger under film och media här känner jag till exempel inte på mina fem ännu.
Du var på Volvo i 36 år. Det känns ganska ovanligt att vara så länge på ett ställe i dag?
– Ja, och framför allt är det kanske udda att komma på att man ska göra något annat sedan. Jag började på Volvo Personvagnar i augusti 1982, efter att skolan och lumpen var över och pengarna var slut. Sedan har jag haft en fantastisk resa genom hela organisationen. De olika positionerna har kommit i 4–5-årsintervaller, så jag kan lite om väldigt mycket. Innan jag kom in på forskning och utveckling var jag till exempel på marknadsavdelningen och jobbade med kundundersökningar. Vi ville förstå hur den faktiska kunden använder och ser på våra bilar.
Vad sa kunderna då?
– Mycket av det man kan förvänta sig, de valde Volvon för att den var säker och av bra kvalitet. Men hur gör man säkerhet spännande? Att förklara vilken typ av stål bilen består av är inte så sexigt. I dag är också i princip alla bilar säkra, och då måste bilmärkena profilera sig med andra saker. Design är viktigt, och vissa tekniska funktioner. En uppvärmd ratt är väldigt populärt i Skandinavien, till exempel.
Påverkade den utvecklingen vilka du sedan hade kontakt med på forskningssidan?
– Det tycker jag. Jag var bara där i tio år, vilket är relativt kort tid, men under den tiden exploderade mjukvaruutvecklingen inom fordonssektorn. En bil är ju mer än punktsvetsad plåt i dag, det handlar om elektrifiering och automation, men också visualisering, hur man får displayer och appar att bli lättillgängliga för föraren. Spelmiljön, kan man kalla det. Då blir till exempel studenter från gamingutbildningar värdefulla även för ett företag som Volvo, det gäller bara att få dem att förstå det.
Hur kommer det sig då att du till slut lämnade Volvo?
– Jag har alltid tyckt att arenor som Lindholmen Science Park är väldigt attraktiva, och jag ser behoven av den här typen av samverkan för samhället. När den tidigare vd:n slutade kontaktade jag styrelseordföranden, och gick in en rekryteringsprocess som pågick under våren. Det var mer emotionellt krävande än vad jag föreställt mig. Har man varit 36 år på samma företag har man ju inte behövt vara utsatt för en sådan anställningssituation. Ett par månader in hade jag bestämt mig för att jag verkligen ville detta. Om jag inte fick jobbet, vad skulle jag göra då? Så det är såklart väldigt hedrande att komma ut på andra sidan av en så här noggrann process och vara den som får jobbet.
Vad hoppas du att ni ska åstadkomma på Lindholmen Science Park framöver då?
– Vårt uppdrag blir att vidareutveckla dynamiken för att driva vidare den här arenan. Den mobilitetsutmaning samhället redan sitter med kommer bara att bli större de närmaste åren. Alla samhällsaktörer behöver samarbeta för att lösa det på ett bra sätt och hitta en flexibilitet i hur folk rör sig – då handlar både om bilar, cyklar, båtar och bussar.
Hur kan Göteborg bli en bättre cykelstad?
– Vi måste titta på kringfunktionerna. Likaväl som vi täcker över Lundbyleden skulle vi kunna sätta upp regnskydd över vissa cykelbanor. Arbetsplatserna kan se till att det finns dusch och omklädningsrum. Man måste också ha någonstans att låsa in sin cykel så att man får behålla den. När jag var i Kyoto på konferens för ett par veckor sedan såg jag ett slags gigantiska myntfack som man placerade cykelns framdäck i. Cykeln rycktes in i en hytt och transporterades sedan till ett underjordiskt garage. Den typen av miljöer kan vi bygga upp här, för att visa hur det skulle kunna se ut. Det är vårt uppdrag – att utifrån samhällsutmaningar hitta nya lösningar, hur vi bidrar till ett samhälle där alla får plats och sedan erbjuda en plats där man kan visualisera det.
Hur kan ni påverka vilka som får plats?
– Dels genom att vara ett gott exempel. Vi behöver få in lika delar män och kvinnor i industrin, vilket är något de flesta jobbar på i dag. Men finns också personer med olika funktionsvariationer som hamnar i daglig verksamhet och gör icke-jobb, trots att de hade kunnat göra något helt annat. På Volvo hjälpte vi två killar att göra sitt exjobb på Chalmers hos oss. De är jätteduktiga på att programmera, men funkar inte alltid vid kaffeautomaten. På ett stort företag som Volvo måste det finnas en miljö som funkar för dem, tänkte vi, och det gjorde det också. Det slutade med att vi anställde båda två, och det ser jag nog som det viktigaste jag har på mitt cv. Vi kan använda den miljö där vi befinner oss för att bli en motor i samhället. Visa exempel, att det inte är farligt, så att folk vågar testa sen. Det är jätteroligt och jättesvårt. Men är det inte svårt är det inte heller roligt. Jag kan trivas i att inte fatta allt.
Hermansson om…
Jag skriver egentligen inte så mycket som har med jobb att göra, fast det blev en del här i skiftet mellan Volvo och Lindholmen Science Park. Annars är det mest trams, jag tycker det är fånigt roligt i perioder. Fast det är också ett rätt effektivt sätt att få kontakt med politiker, att ha ett direktutbyte.
Sockerbiten
Vi måste göra Göteborg till en attraktiv miljö för både nationell och internationell kompetens. Chalmers skulle som exempel kunna ta emot fler internationella studenter, men om vi ska få människor att flytta hit måste de ha någonstans att bo. Och ska de stanna kvar måste vi ha bra skolor och kommunikationer. Sockerbiten måste vara större än bara universiteten eller arbetsplatserna.
Separationsångest
Det är en ära att ha fått det här uppdraget, men visst var det en märklig känsla att göra sin sista vecka på Volvo. Bara en sådan fånig grej som att lämna ifrån sig inpasseringskortet – jag har åkt dit ut under lång tid och är väletablerad i det interna nätverket, och så får man plötsligt inte tillträde längre.
