I tisdags anordnade tidningen Fastighetsvärlden ”Bostadsdagen” med många intressanta föredrag. Den svenska bostadsmarknaden står inför stora utmaningar. En slutsats som står mellan raderna är att vår marknadsstyrda modell håller på att gå in i väggen.
Insikten börjar klarna om att nybyggda bostadsrätter inte kan lösa bostadsbristen. För så fort vi får ett större nettoutbud av nya och gamla bostadsrätter så stöter vi på problemet att de nödvändiga förstagångsköparna, de som inte har någon egen värdestegrad bostad att växla in, helt enkelt inte har möjlighet att köpa dem. Man kan skylla på att de finansiella restriktionerna, som en lägsta egenkapitalinsats på 15 procent, amorteringskrav och senast skuldkvotstak, har höjt ribban till 240 cm, för att prata höjdhopp. Men sanningen är att även utan dessa restriktioner så skulle ribban ligga på alltför höga nivåer. För då skulle verkligheten, en alltför hög personlig skuldsättning, slå igenom.
Inte många tar sig genom nålsögat
Nyproduktion av billiga hyresrätter är då svaret. Problemet är att vi i Sverige i dag har extremt höga byggkostnader och med helt marknadsmässiga krav på kapitalavkastning så blir det också mycket dyrt med nyproducerade hyresrätter. Det är inte många nya på bostadsmarknaden som kan ta sig igenom det nålsögat.
Beaktar vi att antalet människor i den ”produktiva” åldern födda i Sverige sjunker med 200 000 fram till 2028, så ser det dystert ut i den bästa av SD-världar.
En krass, men instängd, ekonom kan konstatera att det inte föreligger någon bostadsbrist om det inte finns någon betalningsförmåga för nya bostäder.
Men ett samhälle kan inte bygga på att den befintliga skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan alltid är den bästa av världar. Ibland kanske man måste göra en gemensam ansträngning för att driva på utbudet.
Dystert i SD-världen
Titta på demografin. Enligt SCB så kommer andelen svenskar som är 75 år eller äldre öka med över 40 procent, eller 340 000 personer, till cirka 1,2 miljoner år 2028. Det innebär att försörjningsbördan för de i de mest förvärvsaktiva åldrarna blir allt tuffare. Beaktar man att vi samtidigt har en växande mängd unga människor, så blir bördan större. Beaktar vi att produktivitetsutvecklingen i Sverige är svag så ger inte heller det någon draghjälp. Beaktar vi att antalet människor i den ”produktiva” åldern födda i Sverige sjunker med 200 000 fram till 2028, så ser det dystert ut i den bästa av SD-världar.
Det som ger hopp är att antalet i de mest förvärvsaktiva åldrarna faktisk matchar den ökande andelen äldre. Det är de som har invandrat till Sverige.
Det som ger hopp är att antalet i de mest förvärvsaktiva åldrarna faktisk matchar den ökande andelen äldre. Det är de som har invandrat till Sverige. De står för hela nettoökningen. Men om de ska kunna axla detta, så måste de också ha sina basala behov tillfredsställda, som en dräglig bostad, och en relevant utbildning. Det är det som sparande och investeringar och framtida välstånd egentligen handlar om, inte att byta värdepapper på någon börs eller betala av på statsskulden.
